Vänskap

What a thing friendship is —
World without end!
............................. Robert Browning

Så här såg bussarna ut på den tiden.

.

Jag var 19 år och var på väg från min tant i San Diego till Walnut Creek — en dagsresa norrut med buss. På den tiden checkade man in sitt bagage på busstatio-nen och även om man bytte buss behövde man inte tänka på sina väskor förrän man var framme vid slutmålet. För mig var det bussbyte i Los Angeles, jag visste att jag hade god tid på mig så jag gjorde mig ingen brådska till informationen för att ta' reda på från vilken utgång min buss skulle avgå. Men när jag kom fram till disken, så sa' killen bakom disken "spring, spring, så hinner du" och så pekade han mot min utgång. Och jag sprang, nästan framme vid utgången sprang jag nästan omkull en tjej som kom i samma höga hastighet som jag. Vi hade uppenbar-ligen samma mål, så det var inte tid för några artighetsfraser, utan vi fortsatte tillsammans — jag med hennes jacka i handen som hon tappat vid vår nästan-krock. Väl på bussen fick vi de två sista platserna bredvid varandra och började skratta. Det var som om vi känt varandra i hela livet, resan till Walnut Creek blev plötsligt väldigt kort. Under resans gång insåg jag att jag hunnit med en tidigare buss än planerat, och därför skulle få vänta i 40 minuter, både på bagaget som jag förstod inte hade hunnit med den här bussen och på mina kusiner som skulle möta mig. Min nyvunna vän Q, bestämde sig då hastigt och lustigt för att kliva av bussen och vänta tillsammans med mig, för att fortsätta med nästa buss. Och glad var jag, på den tiden var Walnut Creek en håla med en ynklig liten busstation vid en mörk landsväg. Inne på stationen satt ett gäng karlar — vi tyckte inte att det verkade så attraktivt, så vi slog oss ned på en bänk utanför, i den ljumma novemberkvällen.
Se'n den kvällen har vi hållit ihop. Periodvis har vi träffats ofta, men ibland går det åratal mellan våra möten. Det kan gå långa tider utan att vi varken talar i telefon eller skriver, men när vi väl träffas så fortsätter vi bara där vi var senast.
Efter att ha bott i Sverige en tid är Q nu tillbaka i USA, inte ett helt frivilligt val från hennes sida, men jag vet att hon snabbt anpassar sig. Hon har nämligen en unik förmåga att acklimatisera sig så att folk tror att hon alltid har bott på den plats hon råkar befinna sig.
Jag har lovat henne att inte tala om hur trevlig hon är eller säga något om att hon är bra på det mesta — så det gör jag inte.