Önska i Önska i P2

Portrait of Mariano Goya
Francisco Jose de Goya y Lucientes .
.

Under vecka 44 (första veckan i november, för alla er som liksom jag inte har en aning om veckornas num-mer) har barn och ungdomar upp till 20 år förtur hos Önska i P2. "Nu vill vi göra höstlovet till en vecka när det är barn och ungdomar som ger lyssnarna guidning!" Skriver producenterna för programmet och ber ungdomarna att berätta vilka tre musik-stycken som de tycker om, och som kanske varit inkörsporten till klassisk musik för dem.
Eftersom jag inte har några barn i min närhet tänkte jag sprida budskapet här — och hoppas att någon, eller ännu hellre några, av er känner något barn som vill passa på att önska musik.

Eftersom jag passerat åldergränsen med råge får jag väl nöja mig med att berätta om mitt första klassiska musikminne här. Förmodligen var jag i femårsåldern, när Dukas "Trollkarlens lärling" spelades på radion, och min mamma återgav stycket innehåll för mig.
Vad som får vissa stycken att stanna i minnet är svårt att säga — för mig tycks den verbala berättelsen i musiken haft betydelse. För av samma anledning minns jag "Danse Macabre" av Camille Saint-Saëns. I de yngre tonåren var jag på en kurs för ungdomar, där en musiklärare presenterade just det musikstycket, och redogjorde för det makabra innehållet medan vi lyssnade till musiken.

The Dance of Death (1493) by Michael Wolgemut,

from the Liber chronicarum by Hartmann Schedel..

..

Just de två styckena har jag inte spelat för barn, men väl mycken annan musik. En grupp med åttaåringar målade till musik en gång i veckan. Jag berättade först efteråt vad styckena hette eftersom jag inte ville ge dem verbala bilder.
Jag minns en kille som fyllde hela pappret med glada färger, tog ett steg tillbaka och sa' "det här är eskimå-ernas himmel". Den dagen spelade jag en skiva med musik ur Franz Lehárs "Leendets land".

En annan skiva som de gillade och bad att få höra flera gånger var "Lappo-operan". Lappo-operan skrevs av författaren Arvo Salo, med musik av Kaj Chydenius. Kalle Holmberg regisserade. Skådespelet handlar om Lappo-rörelsens tidiga dagar.
Länken leder till en sida där man kan höra ett avsnitt ur operan och Kaj Chydenius, Arvo Salo och Kalle Holmberg tala om operans tillkomst. Jag har just lyssnat till det nästan 10 minuter långa klippet och känner hur musiken, och naturligtvis innehållet, griper mig lika mycket som när jag såg operan.

För dem som inte läst Goethes dikt Trollkarlens lärling, som ligger till grund för musiken i Dukas stycke med samma namn, kommer den här — på tyska, eftersom jag inte hittade den i översättning.

.

Der Zauberlehrling

.
Hat der alte Hexenmeister
sich doch einmal wegbegeben!
Und nun sollen seine Geister
auch nach meinem Willen leben.
Seine Wort’ und Werke
merkt ich und den Brauch,
und mit Geistesstärke
tu ich Wunder auch.

Walle! walle
manche Strecke,
daß, zum Zwecke,
Wasser fließe
und mit reichem, vollem Schwalle
zu dem Bade sich ergieße.

Und nun komm, du alter Besen!
Nimm die schlechten Lumpenhüllen;
bist schon lange Knecht gewesen;
nun erfülle meinen Willen!
Auf zwei Beinen stehe,
oben sei ein Kopf,
eile nun und gehe
mit dem Wassertopf!

Walle! walle
manche Strecke,
daß, zum Zwecke,
Wasser fließe
und mit reichem, vollem Schwalle
zu dem Bade sich ergieße.

Seht, er läuft zum Ufer nieder,
wahrlich! ist schon an dem Flusse,
und mit Blitzesschnelle wieder
ist er hier mit raschem Gusse.
Schon zum zweiten Male!
Wie das Becken schwillt!
Wie sich jede Schale
voll mit Wasser füllt!

Stehe! stehe!
Denn wir haben
deiner Gaben
vollgemessen! -
Ach, ich merk es! Wehe! wehe!
Hab ich doch das Wort vergessen!

Ach, das Wort, worauf am Ende
er das wird, was er gewesen!
Ach, er läuft und bringt behende!
Wärst du doch der alte Besen!
Immer neue Güsse
bringt er schnell herein,
ach! und hundert Flüsse
stürzen auf mich ein.

Nein, nicht länger
kann ichs lassen;
will ihn fassen.
Das ist Tücke!
Ach! nun wird mir immer bänger!
Welche Miene! welche Blicke!

O du Ausgeburt der Hölle!
Soll das ganze Haus ersaufen?
Seh ich über jede Schwelle
doch schon Wasserströme laufen.
Ein verruchter Besen,
der nicht hören will!
Stock, der du gewesen,
steh doch wieder still!

Willsts am Ende
gar nicht lassen?
Will dich fassen,
will dich halten
und das alte Holz behende
mit dem scharfen Beile spalten.

Seht, da kommt er schleppend wieder!
Wie ich mich nur auf dich werfe,
gleich, o Kobold, liegst du nieder;
krachend trifft die glatte Schärfe.
Wahrlich! brav getroffen!
Seht, er ist entzwei!
Und nun kann ich hoffen,
und ich atme frei!

Wehe! wehe!
Beide Teile
stehn in Eile
schon als Knechte
völlig fertig in die Höhe!
Helft mir, ach, ihr hohen Mächte!

Und sie laufen! Naß und nässer
wirds im Saal und auf den Stufen.
Welch entsetzliches Gewässer!
Herr und Meister! hör mich rufen! -
Ach, da kommt der Meister!
Herr, die Not ist groß!
Die ich rief, die Geister
werd ich nun nicht los.

“In die Ecke,
Besen! Besen!
Seids gewesen.
Denn als Geister
ruft euch nur, zu diesem Zwecke,
erst hervor der alte Meister.”

Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832)