Ett oförglömligt minne

Det var en mörk höstkväll någonstans utanför Winnipeg, fråga mig inte var, som vi beslöt oss för att äta på en drive-in-restaurant. Jag minns inte längre var vi hade varit, men jag vet att vi var på väg hem när vi praktiskt taget snubblade på den lilla restaurangen, som föreföll utslängd mitt i Ingenstans.


Jag var inte hungrig, så jag roade mig med att titta ut genom bilfönstret medan de andra åt. Så värst mycket såg jag inte, men det fanns några gatlyktor närmast huset. Då såg jag Djuret. Det var stort som en bäver och när det vände så jag såg den bakifrån såg jag att silhuetten nästan var trekantig. Vad i all världen är det som kilar runt där, frågade jag mina kompisar. Då kom det en till, och de kom närmare bilen och vi kunde konstatera att det var råttor.
Det måste väl vara det perfekta stället för en rått-koloni att etablera sig — men den kan inte ha varit roligt att jobba där!

Två råttor

Vincent van Gogh

.

Det här minnen gjorde sig gällande i morse, eftersom jag drömde att jag hade en stor råtta som keldjur. I drömmen var råttan och min älskling samma varelse — såsom det plägar vara i drömmar, utan att man för den skull tycker att det är konstigt.
Jag kan tänka mig att drömmen orsakades av Christinas följetong om kampen att avhysa mössen som ockuperat stationen.

OK, jag vet att det här är en jordekorre — men

de är ju faktiskt släkt med Stationens ockupanter.
.

Som vanligt inser jag att det är det lätt att gå vilse på nätet — eller ska jag säga att det är omöjligt att inte gå vilse — när man börjar leta efter information. Jag hittade massor med spännande, ibland förfärliga, artiklar och bilder om råttor. En som enbart var trevlig att läsa var den om råttorna som kan spåra tuberkulos. Något som jag läst om tidigare men totalt glömt bort.