Diskutera eller kritisera

The Breton Weaver, 1888

Paul Serusier, 1864-1927

Dave var några och tjugo när han kom till Sverige för att studera. Det fanns fler amerikanska studenter på skolan, men Dave var den ende som vägrade att tala engelska. Han hade gått på en intesivkurs i svenska ett par veckor innan skolan startade. I början var det mycket händer och fötter, men han gav sig inte. Så fort han stötte på ett nytt ord bad han om en förklaring — på svenska. Dave hörde till de där begåvade människorna som hade svårt att bestämma sig för vilken av sina talanger han skulle odla, musik eller konst, och valda han musik, skulle han i så fall välja piano eller valthorn — eller hantverk, silver eller väv eller....
I min kurs var han den enda killen som vävde. Vi satt i vävstolarna bredvid varandra och hade jättekul tillsammans.
Varför kommer jag nu att tänka på Dave efter alla dessa år? Jo, Dave älskade blått, hans kläder var blå, hans vävar var blå, hans emaljarbeten var blå — ja, allt som kunde vara blått var blått. Naturligtvis talade vi om detta och han sa att även om han visste att det var fånigt, så var han så extrem att han tog det som en personlig förolämpning om någon inte tyckte om blått. Och just det kom jag att tänka på igår när jag talade med Kicki. Glada, utåtriktade och debattglada Kicki som även hon hör till den lilla grupp av människor som har så många talanger att hon ibland har haft svårt att veta vilken av alla begåvningar hon skulle utveckla. Nu var hon ledsen, hon hade fått sig en rejäl utskällning av en granne därför att hon hade sagt att hon inte gillade tomtar och att hon sa' nå't lättsamt om att städa tänkte hon inte göra förrän till våren.
Då kom jag att tänka på Dave och hans blå identitet — vi bär nog alla med oss vanor och föreställningar som är så djupt rotade att vi ta'r det personligt om någon ifrågasätter dem. Jag, som också gillar att debattera, har ofta mött det — när jag tycker att det är spännande att gå till botten med en företeelse, så kan andra ta' det som ett påhopp.