måndag 7 december 2009

Hallå min älskling,

vill du komma in?
säger jag, med obeskrivligt larvigt tonfall. (De flesta som har hund eller katt, vet vad jag talar om). Eftersom älsklingen har en sändare på halsbandet, vet jag utan att lämna sängen eller fåtöljen, när han är på ingång. Nu hörde jag att han närmade sig och öppnade köksdörren för honom.

Utanför stod en stor karl som inte visste om han skulle skratta eller fly.

9 kommentarer:

  1. Chris,
    Jag kunde inte annat än skratta jag med.
    M

    SvaraRadera
  2. Olgakatt,
    Fast just då tyckte jag inte att det var underbart!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Hi hi hi så morsomt:-) TAkk for at du deler. Jeg fant denne -og lurte på om du kanskje synes det var interessant (kanskje pusen din også) : http://www.bl.uk/onlinegallery/ttp/alice/accessible/introduction.html

    Ønsker deg god advent -selv om jeg ikke kjenner deg.

    SvaraRadera
  4. Den gode mannen kanske också hade en sändare runt halsen...

    Och varför skulle inte han förresten, kunna få bli hälsad med "Hallå min älskling". Det han oftast råkar ut för är väl att bli fullständigt utskälld. Av fyrbenta dörrvakter...

    SvaraRadera
  5. Kirsti,
    Tusen tack för den fantastiska länken - den hade jag inte sett tidigare! Vilken fantastisk julklapp hon fick, Alice! Ska titta riktigt noggrant på den när julkorten är postade.
    Hoppas att du också har en skön adventstid.

    Mira,
    Mja, vet inte om min godhet sträcker sig längre än till att vara vänlig mot främmande karlar. Också det kan missuppfattas, har jag lärt mig.

    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Lisette,
    Nu för tiden, tittar jag ut - till och med bakom dörren - innan jag säger gullhjärtat, finpojken eller något lika larvigt.
    Margaretha
    som faktiskt lär av sina misstag

    SvaraRadera