Uppesittarhelg i advent

Jag berättade för en tid se'n om en trevlig Allhelgona-helg, och nämnde i förbifarten att vi några år dess-förinnan hade genomlidit en katastrofal helg på samma gård.

Vi hade tänkt ut allt så bra — vi skulle träffas på den gamla gården i advent för att pyssla med barnen och ha det trevlig tillsammans.
Vädergudarna stod oss bi — det såg ut som ett julkort när vi kom fram — en halv meter snö, men inte särskilt kall. Vilket man är tacksam för när man ska bege sig till utedasset! Fotogenlamporna gav ett varmt och välkomnande sken, där de stod i fönstren. Det blev snart i ljusaste laget när två av gossarne började jaga varandra och välte julgranen med levande ljus — gardinerna flammade upp, men en av gästerna gjorde en snabb insats och vi kom undan med bara förskräckelsen, ett rökfyllt rum och en rätt otäck lukt.
Lätt skakade satte vi oss till bords, och nu insåg jag att helgen nog inte skulle bli så trevlig som vi pla-nerat. Jag vet fortfarande inte hur i all världen det kom sig att Eva hade blivit bjuden, eller om hon bara hade följt med Hans. Men Hans hade även fru och en multihandikappad dotter med sig — Eva var bara hans lilla extranöje. Middagen blev en krampaktigt vänlig historia. Dottern fick tidigt under middagen ett epileptiskt anfall, hennes mamma och jag drog oss tillbaka med henne till ett rum på övervåningen. Där blev de kvar hela helgen. Mamman grät, dottern grät och krampade och jag som hade lovat att hålla i delar av programmet gick som ett växellok mellan över-våningen och aktiviteterna på nedervåningen.
Alla kvinnorna — utom Eva som höll hov med de flesta av männen vid sina fötter — försökte att få allt att flyta som tänkt. När jag kommer ner första gången hade pepparkaksbaket börjat, och jag kommer lagom för att se hur en av kattungarna kissar i den för ögonblicket obevakade pepparkaksdegen. Vi slängde degen, sanerade kattungen och gjorde en ny deg. Men bullbaket blev lyckat, vilket en av hundarna uppen-barligen också tyckte eftersom han satte i sig ett stort antal både gräddade och ogräddade bullar, som han fick upp på spridda ställen i hela huset. Se'n mådde han förmodligen tjyvtjockt för han sov ända till nästa eftermiddag då han tuggade i sig en stor del av julkorten som vi gjort.

Några av oss höll ett krismöte på natten och ändrade om i programmet så att en stor del av aktiviteterna förlades utomhus nästa dag. Tack och lov för vackert väder och snö! Vi hade picknick i nybyggda snögrot-tor gjorde änglar i snön, åkte kälke och gjorde en snögubbsfamilj. Ungarna hade roligt fast en av flickorna stukade en fot och en av pojkarna förlorade en tand (mjölktand) i ett slagsmål. När de i skymningen kom in hade vi tvingat iväg Hans och Eva. Stämningen var bättre även om Hans fru fortsatte att gråta och naturligtvis sällskapsgrät dottern mellan kramperna.
Resten av da'n pysslades, kokades godis och lektes, och minikatastroferna var alla hanterbara. Fudgen stelnade inte, ett par ungar kunde inte vänta på att knäcken skulle kallna innan de smakade den och ett kilo strösocker spriddes ut över köksgolvet — det heter ju strösocker!
Yngsta ungen var plötsligt putz weg när vi lekte kurragömma, men vi hann aldrig gripas av panik innan sagda barn återfanns sovande ovanpå skor och stövlar under några nedramlade jackor.
Alla hade fått löfte om att vara uppe så länge de ville — är det uppesittarhelg, så är det. Men klockan tio sov till och med de äldsta barnen, och vi vuxna drack te i lugn och ro innan också vi stupade i säng.
Söndag förmiddag gick åt till att städa och packa, och inget värre hände än att några ungar blev osams om vems pynt som var vems, och samma vildbasare som förlorat sin tand föregående dag, ramlade ned för trappan och började blöda näsblod.
Efter lunch och några sånglekar var vi alla, alla vuxna vill säga, glada över att helgen var över och att få fara hem. Då upphäver gossen, med blålila näsa och ett tandlöst grin, sin röst och säger: "Va' kul vi har haft, kan vi inte ha uppesittarhelg varje vecka!"

Eva och Hans heter naturligtvis något annat.