Före min tid

Om man ska lita på trendshowens stylister kommer kvinnor i framtiden att blanda strumpor i olika färger. Det ska se ut som det var extremt mörkt i garderoben på morgonen. Medvetet slarvigt och bohemiskt. Aldrig samma färg på strumporna

.
Ovanstående hittade jag på nätet i går när jag ägnade mig åt lite strumpforskning.

.

Gårdagens strumpprat fick mig att minnas min skol-tid som inföll före strumpbyxornas intåg. Det vill säga, som barn hade jag, vad som på den tiden kal-lades kalasbyxor. Men något senare i livet var det strumpor som gällde – för det mesta yllestrumpor i olika färger. Som alla vet – alla som var med då – behöver strumpor stoppas, vilket inte är världens roligaste jobb. Så jag kom på att istället för att plocka fram stoppsvamp, nål och garn, använde jag textillim och tygbitar. Efter ett tag täckte lapparna hela fot-sulan och fungerade utmärkt som tofflor. Strumporna räckte på så sätt länge, men fick natur-ligtvis inte evigt liv. Men jag slängde ingen strumpa förrän den var irreparabel – och aldrig båda strum-porna i ett par. Det innebar att jag sällan hade matchande strumpor, något min far inte uppskat-tade. Jag minns hur vi gick Regeringsgatan fram, när han av någon anledning kom att gå efter mig och ut-brast: "men du har ju fått en brun och en blå strumpa på dig i dag!". Det var nu ingen nyhet för mig – men far höll sig se'n tio steg efter mig ända tills vi kom fram till bilen.

Föga anande jag då, hur långt för min tid jag var.

Jag brukar inte ljuga

Christinas inlägg "Ring, ring!", handlade om telefon-försäljare – något som nog alla har erfarenhet av. Visst är det märkligt att de alltid ringer när man är upptagen – och jag kan bli irriterad på att de, som Christina säger, inleder med att använda kundens förnamn och frågar hur man mår. Jag har också varit med om att de frågar vad jag har för väder på min ort. Ibland betyder det att det ta'r en stund innan man fattar att det är en försäljare. Men de flesta jag har haft att göra med har varit artiga och inte ifrågasatt mitt nej – utom en. Jag vet inte om det faktum att han uppenbarligen var invandrare hade något med saken att göra.
Han ville sälja sockor, och i första försändelsen skulle jag få sockorna gratis. Jag sa att jag inte var intresserad.
"Men varför, du får dem ju gratis", envisades han.
Eftersom jag inte tyckte att jag hade någon anledning att ge honom några skäl, upprepade jag bara att jag inte var intresserad. Men han var påstridig, och fortsatte att fråga varför.
Till slut blev jag så sur att jag sa': "därför att jag inte har några fötter".
Det blev alldeles tyst i luren, så kom det ett svagt "förlåt", innan han la' på luren.

.

Ask me no questions, and I'll tell you no fibs.
..................................... Oliver Goldsmith

En oansenlig trälåda

Det var inte helt enkelt att lirka ut den dammiga lådan från dess gömställe.

Så här ser den alltså ut min konsertcittra. Det var inte heller alldeles enkelt att få en bra översiktlig bild av det 75 cm långa instrumentet. Skulle nästan tro att min är äldre än den jag visade för några da'r se'n – den verkade bulligare och inte fullt så lång. Den har alltså tillhört min mormors syster, hon som for land och rike runt och spelade på glas, tillsammans med sin far.

Matteus 5:37

Var i denna värld med småprat kan jag finna
En longitud utan någon plattityd?

............................. Christopher Fry

Elderly Quaker Lady

okänd konstnär.

Bloggblad har varit på "reträtt". Alla som lämnat kommentarer tycks vara positiva till det – men jag vet av erfarenhet att långt ifrån alla är det. För inte så länge se'n diskuterade jag företeelsen med några vänner, och i vår lilla grupp (fem personer) var oenigheten lika stor som enigheten hos Bloggblad.
A. tyckte att det var ett löjligt geschäft – lättförtjänta pengar för arrangörerna, inga föreläsare, inget program, bara lite käk till tysta kärringar.
B. skulle hellre dö än att hålla mun en hel helg.
C. skulle jättegärna åka, bara hon hade råd.
D. tyckte det var OK, men skulle aldrig komma på tanken att betala för att vara tyst.
Själv har jag lika stort behov av tystnaden som av det goda samtalet. Småprat kan vara givande, men jag har svårt för att prata för att hålla tystnade på av-stånd. Ända se'n jag var i tonåren har jag under långa perioder vistats ensam i min lilla stuga i skärgården, och tycker att den självvalda ensamheten är givande och rofylld.

Jag har märkt att det finns människor blir provo-cerade om man svarar på en fråga med ett bibliskt kärnfullt nej eller ja.
Jag tillhör det motsatta lägret som irriteras över den ständiga svadan och som retar mig på alla onödiga fraser många människor fyller ut både tal och skrift med.
Men jag fann min överman i tystnad en gång.
Vår familj, med gäster, hade varit på en hembygds-gård där man demonstrerade hur man levde förr i världen. Där vävdes och ystades, man gjorde takspån och kolade, och nere vid vattnet färgade man garn och åt våfflor.
En av våra mycket sociala gäster, knöt nya vänskaps-band med såväl andra besökare som med de som demonstrerade olika hantverk. Han skröt med mina kunskaper och delade ut min adress till höger och vänster. En av tjejerna som demonstrerade vävning blev intresserad och frågade om hon fick titta in i min verkstad på väg hem till södra Sverige om några da'r.
Ett par dagar senare stod hon utanför dörren. Jag visade henne min verkstad och vi yrkespratade – fast det var mest jag som pratade. Eftersom hon inte visade några som helst tecken på att ge sig av, frågade jag om hon ville komma med hem och äta middag. Med ett hus fullt av gäster kunde jag ju inte gärna bli stående i verksta'n hela da'n.
Ulla-Britt följde med hem – vid middagsbordet var stämningen hög, och samtalet flöt snabbt som det plägar i sällskap där man känner varandra väl. Att hon inte sa' så mycket då tyckte jag väl inte var så konstigt. Men hon sa' inget se'n heller – hon satt och satt, och hon teg och teg. Klockan blev mer och mer, gästerna gick och la' sig, och där satt vi och teg tillsammans. Jag frågade om hon ville kinesa på en soffa, eftersom det var rätt sent. Nej, hon skulle åka vidare – och så satt vi en timme eller två och bara teg. Jag försökte få igång samtalet, men det tynade snabbt bort i brist på bränsle. Till slut gav jag upp och vi bara satt. Nu minns jag inte hur många timmar som gick innan hon till slut tackade för sig och for sin väg – men det var långt efter midnatt.

Sammanträffanden

Jag tror jag var 19 år den sommaren jag lärde känna Veronica. Jag hade besök av en väninna som blev sjuk, så vi tog henne till vår livmedikus. Där praktiserade den sommaren Veronica, som då var med. kand. Hon och jag hittade genast varandra, när sommaren var slut och hon återvände till studierna inledde vi en brevväxling. Den varade några år, se'n hände så mycket i bådas våra liv att vi förlorade kontakten.

Många år senare, när jag flyttat till en annan del av landet, var jag med och startade ett kooperativ för konsthantverkare. Naturligtvis skulle vi ha en invigningsfest när affären hade öppnat, och det föll på min lott att ringa runt till alla medlemmar och höra om de skulle komma på festen. Ett trevligt uppdrag, eftersom vi så där i början inte kände varandra och jag snabbt lärde mig vem som var vem.
Så ringer jag till en av smederna, där svarar en kvinna med hela sitt namn – ett namn jag mycket väl kände igen. Jag blev så paff att jag först inte visste vad jag skulle säga men sa' slutligen:
"Är du läkare?"
"Ja" sa' hon lite undrande.
"Har du jobbat hos M.L. i Djursholm" fortsatte jag förhöret.
"Ja".
"Då känner vi varandra".
Se'n talade vi i munnen på varandra i över en timme.
Nu är hon förutom min vän också min läkare.

Nyss var det vår

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.
0000000000000 Gustav Fröding

Titta, nu gick det utan problem!!

Ungefär så här ser den ut, min konsertcittra

Både Christina och Mira har skrivit om udda instrument på sistone. Jag nämnde att jag har en konsertcittra och Mira undrar hur den skiljer sig från en vanlig cittra. För att slippa ge mig in på ämnen jag inte behärskar gav jag mig ut på nätet för att leta efter information. Och jag som hade bestämt mig för att aldrig mer infoga en filsnutt tänkte ändå göra det. Men blogger vägrade att infoga klippet, så den som vill få en lektion får klicka sig fram hit på egen hand.

Sammanträffanden

Kanske inte något av de märkligare, men lite lustigt.
.
Jag lyssnar mycket på radions P2. En av mina favoriter bland musikpratarna är Boel Adler. Jag uppskattar hennes sätt att presentera musiken, och att man hör vad hon säger! Hon har en föredömlig diktion, och sväljer inte sista halvan av meningarna som många av hennes kollegor gör.
För ungefär ett år se'n hade vi besök av en god vän från vår tid i Åkersberga. Som så ofta när man träffar gamla vänner, talade vi om flydda tider och gemensamma bekanta. När N.L. kom på tal säger Ingrid:
"Vet du att hans dotter arbetar på Sveriges Radio? På musikradion – Adler heter hon nuförtiden, Boel Adler".

Och plötsligt minns jag en dag för länge se'n. Jag vikarierade i en mellanstadieklass, men hade inte så mycket att göra eftersom polisen var där just den da'n och talade om sitt jobb – och jag tror också att det handlade om trafikvett. Jag minns inte i vilket sammanhang, eller varför, polisen talade om fotboll – men han säger något i stil med "att när ni killar spelar fotboll". Varpå Boel genast upphäver sin stämma och frågar varför han tror att bara killarna spelar fotboll.

En ruskig saga

För ett par dagar s'en hade Mira ett lärorikt inlägg, med vackra bilder, om trossar, rep och knopar.
I en kommentar nämnde jag sagan om prinsessan och draken, som man kan ta' till när man ska lära små scouter att slå en pålstek.
Mira kunde inte sagan, och jag funderade mig nästan sömnlös över hur jag skulle beskriva sagan på ett lättfattligt sätt. Vore jag inte så oföretagsam skulle jag för länge se'n fått datorn att bli god vän med skrivaren-skannern – och då skulle jag ha kunnat rita (och skanna) och berätta.
Så kom jag på att Ester Ringnér-Lundgren (pseudonym Merri Wik) skrivit om det i "Lotta går till sjöss":

'

Skotstek kunde både Giggi och jag tack vare Knatt och det fick vi beröm för. Men så var det något, som hette pålstek och det var tji att göra den.
Till slut sköt Frans uppmössan i pannan och sade resignerat:
– Jag får väl dra sagan då, men sjömansmässigt är det ju inte.
Sagan! Vi satt som frågetecken. Men förklaringen kom.
Frans höll en tamp rakt upp och ned framför sig. Lade sedan en bukt på mitten av tampen.
– Den här bukten – eller öglan – är havet, sa han. Tampen som går nedåt är draken och den som går uppåt är prinsessan, Nu, fortsatte han och tog tag i den nedhängande tampen, stiger draken upp ur havet...
Och han lät "draken" gå upp genom öglan...
– Nu tar draken prinsessan och drar ned henne i djupet.
Han lät "draken" smyga sig omkring "prinsessan" och drog ned den tampen i havet.
Det vill säga genom öglan.

Tack för hjälen Ester!

Ester var dotter till en sjökapten och smög gärna in kunskaper av det här slaget i sina böcker. Jag har skrivit om henne tidigare här och här.

Och när jag letar efter en bild på en pålstek ser jag att sagan finns hos Wikipedia:
När man lär ut pålstek gör man det ofta genom att berätta en saga om en drake som kommer upp ur en sjö och fångar prinsessan och drar ner henne i djupet. Den är också möjlig att slå med en hand vilket till exempel används när man slår den kring den egna kroppen som räddningslina.

En inre kamp

Dagen började kyligt, det var bara +4° klockan åtta i morse. Min kropp informerade mig om att den hade för avsikt att ligga på en divan (var 17 skulle jag få den ifrån) hela dagen, läsa syndiga romaner och äta praliner (hittar jag dem på samma ställe som diva-nen?). Det var nu inte vad resten av mig planerat – så ont om vackra dagar som det varit på sistone hade jag tänkt packa matsäck och fara iväg till favoritstället vid älven.
Det blev en segdragen inre strid där kroppen för-lorade. Kompromissade lite och lät kroppen äta middag först – vi äter alltså middag vid middagstid (mid dag) – men enades om att ta' med efterrätten till skogs.

De sista fyra kilometerna är grusväg, smal med gam-maldags mötesplatser. Jag kan fortfarande känna en ilning av glädje när M-skyltarna dyker upp efter väg-kanten – det var ju min bokstav, även om den då när det begav sig, såg en aning annorlunda ut.

.

Lingonen är mogna, och blåbären är fortfarande många och stora. De flesta bladen har trillat av från blåbärsriset vilket gör det enkelt att plocka. Jag kom ihåg att ta' med "tantpallen" den här gången – ovärderlig, vid marknära jobb. Däremot stod efter-rätten kvar hemma på diskbänken!

Gott att pusta ut efter bärplockningen, hade köpt frukt innan vi for, så det gick ingen nöd på oss. Nektariner och en vacker utsikt är inte fy skam.

Om jag nu bara kunde lära mig att hålla kameran rakt när jag fotograferar så vore det bra. Eller också får jag lära mig att räta upp bilden i datorn.

Fascination

, En bild från Tradera
0

Den här aningen makabra bilden, är den enda bilden av en vindstrut som jag kan hitta på nätet. Kanske inte något vidare säljande argument. Den här struten ser modernare ut än de jag minns från min barndom, och förefaller vara aningen konisk, medan jag minns dem som längre och cylindriska. Hur som helst var de en annat av barndomens fascinationer. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de fungerade – kan jag förresten inte nu heller.

Sammanträffanden

Det finns finns olika sorters sammanträffanden – de märkliga, de som man förundras över, så finns de som kanske inte är fullt så märkliga, men märkliga nog för att man ska minnas dem. Så finns alla de små vardagliga sammanträffandena – den man tänker på ringer eller dagar man fasat för som helt plötsligt ordnar sig och blir bra dagar.

På sistone har flera olika bloggare bloggat om sån't som fått mig att minnas några sammanträffanden i mitt liv – och de minnena har i sin tur fått mig att minnas andra lustiga sammanträffanden

Som när jag var några och tjugo och tillbringade en tid i Adelboden i Schweiz. Första kvällen kom jag att sitta tillsammans med en amerikansk tjej, som efter ett år i Sverige var på en rundtur i Europa innan hon skulle återvända hem. Hon var angelägen om att tala svenska eftersom hon visste att när hon väl var hemma skulle det inte bli så många möjligheter till det. Tre dagar umgicks vi intensivt, vi vandrade tillsammans, vi diskuterade böcker, språkligheter och livet.
Sista kvällen när vi torkade disk tillsammans kom jag på att jag inte visste var i U.S.A. hon bodde, så jag frågade.
"I Kalifornien" svarade Diane.
Jag frågade var i Kalifornien.
"I en liten håla utanför San Francisco."
"Vilken håla" undrade jag.
"Walnut Creek".
"Där bor mina kusiner" sa' jag.
"Vad heter de?"
Jag talade om det.
"You're kidding, Annie är min bästa vän!

Tjiskejk

.

Nu Ellen, ska du få receptet innan dina gäster kommer! Finessen med den här mikråvågsvarianten är att den går snabbt att göra och det blir bara ett par skålar och en sked att diska.
Kanske får den en aning mer kompakt konsistens än en traditionell "cheesecake". Men i ett blindtest skulle jag nog inte kunna tala om vilken som var vilken.

Blanda

1 1/4 kopp smulor grahams kex

med

50 g smält smör

i en pajform.

Mikra på högsta effekt i 1½ - 2 minuter.

.
Rör
2 hg färsk ost
2 vispade ägg
1/4 kopp råsocker
1 tsk vaniljsocker
1½ gräddfil

Mikra på låg effekt i 10 - 12 minuter, rör smeten varannan eller var tredje minut.

Häll den sedan i pajskalet och mikra på låg effekt i ytterligare 5 minuter.
Kyl i 3 - 4 timmar

Länk till sida där man kan omvandla mått.

Hemligt meddelande från älsklingen till S. Katten:
lkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkå+´mmmmmmmmmm0 vcb

Fascination

´'
Är det fler än jag som minns det gamla damrummet på PUB? Det som låg en, eller kanske två, trappor upp – vid en baktrappa. Där fanns en annan av min barndoms fascinationen – en pater noster hiss. Jag åkte aldrig med den – den var bara till för persona-len – men jag stod alltid därute och tittade på den medan jag väntade på min mor.

Dagens trädgårdstur finns på grannbloggen.

P.S. Den här hissen är från riksdagshuset i Helsingfors.

Frukost i det gröna

´'
– eller kanske i det röda.

Till tråkighetens försvar

Lyssnar på radio medan jag är huslig – bestämmer mig för att ge programmet en chans, fast jag är irriterad på skratten, tempot och tramsigheten.

Redan innan jag slog på radion hade jag funderat på den underskattade tråkigheten – och nu får jag vatten på min kvarn. Vad får folk i allmänhet och programmakare i synnerhet att tro att allt: programmet, umgänget ja hela livet blir bättre bara för att man skrattar efter var och vartannat ord.
Man ska inte underskatta skrattet – det äkta skrattet – men att tro att bara man skrattar är man glad, är lika illa som att knapra antibiotika så fort man nyser.

Vänjer man ungar vid att det alltid ska hända något – och det ska vara högt tempo och många skratt – så är det väl inte så konstigt om man till slut inte kan springa fortare och skratta högre. Och det är då, inbillar jag mig, man gnyr över att det inte finns något att göra – och för att råda bot på denna fasansfulla sysslolöshet så slår man ut fönster eller eldar upp en skola eller två.

Jag tror att vi mår gott av att ha det lite tråkigt ibland – och då talar jag om den vardagliga mjältsjukan. Bara ordet mjältsjuk får mig förresten på gott humör – jag associerar genast till romaner som är så dåliga att de är läsvärda. Vilket är lite orättvist för jag tror att man kan hitta ordet både i Fredrika Bremers och Louisa May Alcotts böcker. Och då i en salongsfähig variant, så att man för sitt inre öga ser bleka, snörda och sysslolösa damer med luktsaltet i högsta hugg.

Esaias Tegnérs spleen tycks ha varit av allvarligare slag – på nätet kan man hitta flera artiklar som omnämner hans dikt "Mjältsjukan" i samband med psykiatrisk forskning.



Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.


Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.


Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.


Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.


Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.


Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!


Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader – bortom solen.

0000000000000000 Esaias Tegnér,

000000000000000000 Mjältsjukan (1825)

nu är det höst

Och farans närhet, skuggans fall
och morgondagg, som dröjer kall,
och solens bleknat tunna ljus
och trädens skärpta hårda sus
och ängslig tystnad, allt tar röst
och viskar lågt: nu är det höst.
Din natt blir lång, din dag blir kort,
din värld blir trång. Du måste bort.
000000000 Per Hallström

000000000000 00 Ur Flyttfåglarna
000000000000000000 Skogslandet, 1904

Jag vet inte om lupinerna fattat att det är höst – de kommer med mängder av nya små ljusgröna blad.

Snäckan tycks njuta i sitt solarium – bär man sitt hus med sig är det kanske en uthärdlig, eller till och med trevlig variant. En av hennes (hans, dennes?) huslösa bryllingar, en snigel har flyttat in i garaget medan en annan liiiiiiten gullig snigel har tagit över brevlådan efter ödlorna. Det verkar som även sniglar kan få nog av vätan.

Fascination

Som barn bodde vi snett emot Frälsis på Söder-mannagatan. På den tiden hade de kvinnliga frälsningssoldaterna bahytt – med ett brett band under hakan och en rosett på sidan. Jag funderade på hur i all världen de gjorde för att ta av sig bahytten, och kom fram till att de inte gjorde det, utan sov med den på.

Många år senare när vi hade en frälsningssoldat i bekantskapskretsen visade hon mig att det fanns en hake och hyska under rosetten.

Down by the riverside

0
träffades vi i går för att umgås och fika. Vädret var minst sagt blandat och vi var tacksamma för bord med tak över.
Min väninna äter inte ägg så jag snodde ihop en sats sesamrutor:

0

0

0

150 g smör
3/4 kopp muskovado socker
2 tsk vaniljsocker
2 1/4 kopp havregryn
3/4 kopp sesamfrön
1 tsk bakpulver

Smält smöret och rör ned sockret.
Tillsätt resterande ingredienser.
Bred ut i en långpanna (25 x 35 cm).
Grädda i 7 – 10 minuter i 190°
Skär i rutor.

Här finns en bra sida som omvandlar koppar och andra mått till något man begriper.