På spaning efter den sommar som flytt

HÖSTSÄDET

Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vintrens snö.
Han gör som jag: begraver sitt hopp.
Han tror som jag på sol och vår.
0000000000000 Erik Gustaf Geijer

Nej, så värst mycket sommar hittade jag inte — men hoppfulla tecken på att det så småningom kommer en ny sommar. Har vi något att lära där? Det är bara att gå vidare, det stundar alltid en ny vår. Det är nog en riktigt dålig liknelse när jag tänker efter. Vi människor har ju en fri vilja som naturen inte har.

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val

00000000000000 Karin Boye

När jag inte har varit ute och jagat sommaren så har jag försökt att hinna ikapp mig själv. Utnyttjade det utmärkta torkvädret idag och hoppas det blir lika fint i morgon. Och så är det äpplen och päron — torkapparaten går för fullt. Ett par kakor har det blivit vilket var lite korkat av mig eftersom jag behöver skohorn för att trycka in något i frysen. Några burkar äpplesmör och päronsmör har det också blivit.

Kanibal-vegetarian?

En väninna berättade att hon varit på konferens nyligen — som väldresserad vegetarian anmälde hon i god tid att hon inte äter kött. Så blir det dags för lunch och alla serveras kyckling. Eva påpekar försynt att hon är vegetarian — och att hon talat om det i förväg. "Det är vegetariska kycklingar" fick hon till svar. När hon ifrågasatte detta förklarade man för henne att kycklingarna var uppfödda på vegetarisk foder — alltså vegetariska kycklingar!!
Många varianter har jag hört förut men den här var ny — och oslagbar. Det får mig att undra om jag som varit vegetarian i så gott som hela mitt liv skulle duga som middagsmat åt en annan vegetarian?

Livets matematik

Efter en viss tvekan bestämde sig dagen för att bli en klassisk vacker septemberdag.
Efter att ha lyssnat på CD-revyn fanns det ingen återvändo - gräset behövde klippas. Bara de nedre gräsmattorna — är alltid lite tveksam om vad jag ska kalla dem för. Gräsmattor låter tjusigare än vad det är — mossmattor är nog en mer korrekt benämning. Men vad man än kallar dem så är det stora ytor och på sina håll växer gräset så högt och tjockt att den stackars gräsklipparen nästan storknar medan andra ställen mer liknar en tonårsgosses första glesa skägg.

Försöker att räkna ut hur jag ska lägga upp klippningen så att jag ska komma undan med så kort gångsträcka som möjligt — vilket för tankarna till skolmatten. Av vilken endast rudimentära reminiscenser kvarstår. Den som vet hur begränsade mina matematiska kunskaper var från början förstår då hur illa ställt det är nu. Fast geometri var jag bra på och det är väl det som jag har mest glädje av när jag ska räkna ut hur jag ska planera klippningen. Algebra tyckte jag var kul — fast jag aldrig förstod vad man skulle ha det till och det binära talsystemet var jag en hejare på. Idag kan jag knappt redogöra för vad det innebär. Min fasa var räntetal och hastighetstal — eller vad de nu heter. Den där typen som säger: om Erik startar klockan sju med att gräva ett dike öster om vedboden och hans hustru cyklar till handelsboden en halvtimme senare hur dags blir då middagen färdig?

Jag är så blödig att jag har svårt att meja ner vackra blommor och svampar som mitt i mattan står. Den här fibblan fick stå kvar i en ö av gräs. Blir lite fundersam på vad det är för en fibbla — ser ut som en rödfibbla varit ute och slarvat.

Hemma!

Mina illegala rödlönnar börjar skifta färg. varje år är jag lika fascinerad av hur individuella träden är — det är alltid samma träd, till och med samma gren, som blir röd först. Eller gulnar när vi talar om björkarna.

Kom hem i förrgår och ramlade i säng så snart vi släpat in alla prylar vi fått oss lite till livs. Resan blev längre än tänkt eftersom vi först tog en tur till "stenarne". Man ska aldrig återvända till smultronställen — det var intressant att se hur mycket man kan förändra (och inte till det bättre) om än en aning sorgligt.
Se'n lyckades jag köra fel i virrvarret av vägbyggen — efter en halvtimme var jag tillbaka på samma ställe! Det här är vägar som jag kört (åkt) i hela mitt liv annars hade jag säkert villat bort mig ännu mer.

Märkligt med vägar som man åkt så mycket, jag har minnen från snart sagt varje kurva. Minnen som faller platt till marken om man ska försöka dela med sig av dem; det var här vi körde fel eller minns du den otäcka trafikolyckan här?

Flera av er har påpekat att de varit problem att lämna meddelanden på bloggen — det tyx inte vara helt ovanligt. Själv lämnade jag ett meddelande på en blog som aldrig kom fram, men den hamnade på min egen blog efter några da'r. Och i dag har jag haft problem med att bifoga bilder.
Hur som helst, jag ger mig och kommer att fortsätta att väva på den här mycket glesa bastmattan. Men först ska jag försöka att hitta några gamla hjulspår att rulla vidare i.

Det blir inte alltid som man tänk sig

Från The Peter Patter Book of Nursery Rhymes av Leroy F. Jackson med illustrationer av Blanche Fisher Wright

000000

MULE THOUGHTS
A silly little mule

Sat on a milking stool

And tried to write a letter to his father.

But he couldn’t find the ink,

So he said: “I rather think

This writing letters home is too much bother.”

0000000

Blogga var det sista jag skulle göra — varken på svenska eller engelska — trodde jag.
Så lät jag mig ändå förledas att börja. Först på svenska och se'n på engelska. Nu har jag förstått att de av er som hejade på mig när jag började med bastmattan även läser min engelska blogg och jag funderar på att rulla ihop bastmattan för gott. Det känns inte roligt att skriva det samma på två bloggar och jag hinner helt enkelt inte skriva flera olika inlägg.

Och på tal om att hinna; på radion talar man sig varm över allt man kan göra om man går in på de olika programmens hemsidor, man kan lyssna på alla möjliga program och man kan läsa om dem. (Om man råkar ha en uppkoppling som tillåter det — och att en del inte ens har en dator verkar det inte som om alla har fattat). Men när i all världen ska man göra det? Jag som har mindre att göra än de flesta människor jag känner, får inte till det.

Vem har snott min sommar?

Så står hösten och lurpassar på sommaren och än en gång tycks sommaren ha slagit ett nytt hastighetsrekord.

Visst kan det väl vara irriterande att aldrig hinna genomföra mer än en bråkdel av allt jag tänkt mig — men nog är det bättre att inte hinna med, än att ha långtråkigt!

Dags för en ny resa till ön, och min simultankapacitet sätts på prov...
Jag har laddat upp med böcker, väderleksrapporten för närmste veckan var väl inte så lovande så det blir nog mycket läsning vid brasan. Och om datorgnomerna står mig bi kanske jag kan få till en rapport från ön.

En regnig kväll

Rain by Cristi B.

Jag har det gott här på min kökstrapp där jag sitter och hör hur regnet faller på taket — och naturligtvis kommer att tänka på Alice Babs som för lääääänge se'n sjöng om Droppen Dripp och droppen Drapp.
Katten kommer farande mellan regndropparna, undrar var han har varit han är knappt våt.

Mulna kvällar som i kväll märks det att dagarna blir kortare. Har inte ens tagit ut nå'n bok, det är så skönt att bara sitta och se hur himlen i nordväst färgas rosa. och nu med en kelig katt i knäet är det inte helt enkelt att skriva eftersom han bre'r ut sig över tangentbordet.
Jag trivs med att bo på en liten ort men måste tillstå att jag blev lite sur när jag upptäckte att banken har semesterstängt i en månad. Tre mil till närmaste öppna kontor — det ta'r både tid och energi för att inte tala om bensin. Vilket är tre ting som jag har bättre användning för här hemma. Trädgården ser ut som en djungel och bären mognar så jag har inga problem med att sysselsätta mig.

Vad var det för fel på Svenska flaggans dag?

I realize that patriotism is not enough.

I must have no hatred or bitterness towards anyone.

ooooooooooooooooooooooooooooooEdith Cavell

bbbb

Nu när den patriotiska yran närmar sig dyker det plötsligt upp ett minne från åren på barnkrubban. Vi står utanför slottet på Slottsbacken, det är tjockt med folk men vi barn står i första ledet bakom rep som är uppspända för att hålla undersåtarna på plats. Någon, förmodligen barnkrubbans tanter, har försett oss med svenska flaggor som vi viftar med. Varför vi viftar har jag ingen aning om och tvivlar på att jag visste det då... Minns inte heller att det kom bilar eller vagnar uppför backen. Var avsikten att fostra goda rojalister får utflykten nog anses som misslyckad.
Jag visste inte ens att det fanns riktiga prinsessor förrän jag var sex år. Då visade en klasskamrats mamma mig en karta med bokmärken och sa' "Titta på prinsessan Christina, är hon inte söt?" Väl hemma frågade jag mor om det verkligen fanns riktiga prinsessor, och det kunde hon ju inte neka till. Jag som ansåg att prinsessor skulle vara tecknade flickor med lockigt hår, vid kjol och krona på huvudet blev gränslöst besviken över att ett vanligt barn kunde vara prinsessa.

Dagens trädgårdssafari

Till säters sig sinker sola ned

DAFFY-DOWN-DILLY

Daffy-down-dilly is new come to town,

With a petticoat green, and a bright yellow gown,

And her white blossoms are peeping around.

.

7878

.

Jag måste tillstå att jag hälsar det svalare vädret med glädje — dels för att jag inte är någon värme fantast men också därför att det håller tillbaka naturen en aning. Jag hinner ändå inte med, våren är en gnutta för hetsig för mig som har mer av sensommar temperament.
Dessutom är jag nog lite nostalgiskt lagd och det här vädret påminner mig om många svunna vårar. Kalla vackra mornar på väg till skolan — och lektioner när jag helt sonika flyttade ut min bänk på balkongen. Medges att det inte var populärt bland lärarna men vi hade så trångt klassrum att det gick att nästan omärkligt flytta hela ekipaget bakåt tills jag satt på balkongen. Utflykter i Hagaparken med en vevgrammofon — eftersom den var antik redan i min ungdom fanns inte många skivor att tillgå — jag minns bara "I Get Ants in My Pants", eller något åt det hållet.

Inbitna "utflyktare" som vi är drog Greta och jag till säters häromdagen. Det var perfekt utflyktsväder och vi njöt av livet i fulla drag.

Med reservation för stavningen i rubriken — kanske blev det nynynorsk.....

Två tranor på ett gärde — inte någon ovanlig syn men jag tycker alltid att det är lika roligt. Jag kunde stanna bilen och få min bild från vägen. För mig är det något magiskt med tranor — men det är inte alla som ser det så. En av mina taxi-killar tycker inte alls om dem "de ser så slarviga ut". Så pedantisk är inte jag!

Ljuvliga sommarvarma dagar, svårt att förstå att vi bara är i början av maj. Klippte gräset i början av veckan — så tidigt har jag väl aldrig förr varit ute med gräsklipparen — och de behöver klippas igen. Vilken ände av trädgården jag än arbetar känns det som jag borde vara på tre andra ställen...

Har fortfarande en del problem med datorn — det är därför det inte blivit mer "patientprat". Dessutom har jag en känsla av att det kommer att bli glest mellan inläggen så här i sommartid.

"Ge rum, jag vill opp", sa' Rabarberknopp.

Vilken härlig vårdag. Som gjort för en trädgårdssafari på eftermiddagen. Det händer så mycket så här års, så fort man vänder sig om är det något som exploderar bakom ryggen på en. Mina "bluebells" har fem centimeter blad - men jag vet att de inte brukar blomma förrän i början av juni.

Flette-Mette, ha tålamod! Det kommer mer av det du väntar på men jag rör mig långsamt för ögonblicket.

Länge leve tekniken

Datorer är fantastiska – så länge de fungerar! Min e-post fungerar inte. Talade med en supporter i går – tyvärr talade vi inte samma språk. Jo visst, vi talade svenska båda två men ingen av oss förstod den andre. När jag frågade om så upprepade han ord för ord vad han nyss sagt. Det hade nog hjälp om jag hade hört dåligt men nu var det mina fattningsgåvor som inte räckte till. Hur som helst så gjorde han uppenbarligen något som resulterade i att jag inte har någon e-post. Det var bara att ringa igen i dag – en veritabel hinderlöpning att ta sig fram till rätt ställe. Telia tycker nog att de är smarta och kundvänliga när de har röststyrd telefon men jag tycker det är lika bökigt som att trycka på knappar. Den här supporten och jag förstod varandra lite bättre – han fixade och skrev in rätt sak på rätt plats och sa' att min e-post skulle fungera igen, det kunde ta' upp till fyra timmar men det skulle funka. Det är åtta timmar se'n nu – och jag är fortfarande utan e-post.

Medan jag har väntat på att posten skulle börja strömma in har jag tacklat nästa tekniska problem. Min infusionspump är på service och jag har en lånepump. Min egen pump och jag står på de bästa av fötter med varandra men den tillfälliga trilskades när jag skulle programmera den så det blev till att ringa nästa tekniker. Han var mer teknisk än verbal men till slut fick pumpen ge sig och göra vad jag sa'.
Är det något som jag tycker illa om så är det att ringa den här sortens samtal. Efteråt förstår jag inte riktigt varför de flesta är ju vänliga och hjälpsamma och det slutar nästan alltid bra.

I morgon ska jag leva tekniklös – så tekniklös man kan vara i vårt moderna samhälle (och en arbetande pump).

Att blogga

"How vain it is to sit down to write
when you have not stood up to live."
..................... Henry David Thoreau

I stället för att göra vad jag borde så sitter jag här och läser okända människors bloggar. Eskapism, javisst — fast tyvärr finns måstena kvar....

Kan förfäras över den svartvita värld en del människor lever i — väljer att leva i.

Jag tror de flesta religioner är representerade i min bekantskapskrets — liksom olika grader av icke troende. Det har lärt mig att det inte finns något som helst samband mellan vad folk säger sig tro och hur de beter sig. Både "onda och goda" finns representerade i alla grupper.

Bloggarvärlden tycks inte skilja sig från andra världar — och varför skulle den det? Man sluter sig samman i grupper där alla har snarlika värderingar och man kan dunka både andra och sig själv i ryggen och tala om hur bra vi är.

När jag kommit så här långt i min tankegång kommer jag att lyssna på ett radioprogram om hur vi ser oss själva — i spegeln, på foton men också i skrift. I den hemliga dagboken kanske vi försöker att få syn på oss själva men jag anta'r att vi i bloggandet mer försöker att få andra att se på oss som vi vill bli sedda.

Nu har jag förstått att bloggare kan delas in i ett otal grupper beroende på syftet med bloggen. Många tyx använda det som ett familjealbum och jag misstänker starkt att endast en mormor eller farmor återvänder regelbundet till en blog där det finns 23 bilder av Albin som badar och nästan lika många av honom när han sover....

Kanske blev jag lite förvånad när jag upptäckte hur många olika språk det bloggas på — och att engelska inte tycks vara det vanligaste.

Det förefaller som om många liksom jag skriver för en liten grupp vänner. Något som jag ibland ångrar att jag lovade. Nej, jag tänker inte lägga av — inte än. Men ni kära vänner får finna er i att det varken blir regelbundet eller så personligt som ni kanske hoppats.

I vårtid, i groddtid,

så brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

................ Karin Boye

Blåbärsblom

i köket vill säga. Jag plockade in lite blåbärsris för tre veckor se'n och nu blommar det. Även om det dröjer innan vi får se blåbärsblom ute så blir
dagarna längre och fåglarna sjunger — härligt!

Vår!

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.
............ Harriet Löwenhjelm



Det var då det — när jag var åtta år och åkte kälke i Vitan. Samma kälke som jag för lite se'n letade fram och nyttjade som transportmedel för mina väskor.
Men nu har snön smält, smultit, och mig gör det inte ett dugg att Gumman Tö lyckats jaga Kung Bore på flykten mer än en månad för tidigt. Lite kluven är jag förstås, därför att dessa behagligt ljumma vintrar beror på mänsklig oaktsamhet och girighet.
Några av er har mejlat och påpekat att jag inte skrivit så ofta här — som om jag inte visste det! Det kommer inte att bli dagliga rapporter i forsättningen heller. Tänkte försöka att få upp det Mette väntar så otåligt på först — om patienten.

Möten

The comfort of having a friend may be

taken away, but not that of having had one.

Seneca

Hör Ingrid sjunga på radio i går — genast förflyttas jag en evighet eller två bakåt. Ser framför mig en knubbig treåring som står på en stol och sjunger — och några år senare som dansar med en kartong på huvudet.
Och nu på morgonen kommer Barbro och jag att tala om flickorna från Gnarp. Vid det här laget är de alldeles säkert i salig åminnelse — de var nog pensionärer redan då på den tiden det begav sig. Signe sjöng och drillade så dubbelhakorna skalv och lilla syster Maja ackompanjerade på pianot.
Så många människor som har flutit in och ut ur ens liv. Tänker rätt ofta på dem och undrar vad det blivit av dem. Brita till exempel som jag var klasskamrat med en kort tid — vi brevväxlade en kort tid innan vi förlorade kontakten. Jag skulle nog kunna spåra henne eftersom hon har så ovanligt namn — men vad säger man efter så många år när vi har så lite gemensamt.
Och Larry vars efternamn jag aldrig hört. Vi tillbringade ett dygn tillsammans på tåget mellan Basel och Stockholm. Vi hade båda hjärtesorg, han hade blivit kär i en prostituerad i Amsterdam och jag saknade Dave, så vi tröstade varandra efter bästa förmåga. Jag glömmer aldrig hans fascination av den ljusa natten när vi mitt i natten åkte färjan från Rødby.
För länge se'n läste jag något — minns varken vad eller av vem — men det hela gick ut på att det väsentliga var mötet mellan två människor. Det var oväsentligt huruvida man träffades igen. Ja, jo — visst kan jag hålla med. I alla fall i teorin — men jag vill inte förlora kontakten med människor som betyder mycket för mig.

Vår långa branta uppfart liknar mer en rodelbana än något annat. Jag tror mig varken om att komma ned eller upp med bilen. Mat har vi nog så det räcker för en längre belägring men färskvarorna är det värre med. Så mina planer är att ordna skjuts till byn innan veckan är slut. Då kan jag gå (kana) ned till brevlådan på egen fot (rumpa). Värre blir det att komma upp med maten och paketen som jag också ska hämta. Det är tunga paket, böcker bland annat — vad står man inte ut med för att få hem sina böcker!

Tog en tur till ett av uthusen för att leta rätt på min gamla kälke så jag kan dra upp paketen. Jag minns när jag fick den, en magkälke — detta var före tefaten och plastpulkornas tid. På barnkrubban — det hette faktiskt så — hade man inte så många kälkar så vi åkte på galonbyxorna vilket också gick bra. Men tanterna hade påpekat för föräldrarna att en magkälke skulle vara en lämplig present till barnet.