ur Juli avThekla Knös
Woman Reading
Vad som också gjorde Juli månad särdeles kär för mig var, att då kunde jag vara säker att i den mörka granskogen få råka min lilla vän Linnæa borealis. Första gången jag såg denna fina, älskliga blomma följde jag min far på en lång vandring. Dagen var het och jag var trött. Vi gingo genom vilda skogen. Utmattade satte vi oss att vila på den mjuka mossan som betäckte stenarna. Solstrålarna bröto in i den djupa skuggan, ormbunkarna nickade, och ett stilla men mäktigt sus hördes i kronorna av de höga träden. Jag låg med huvudet i min fars knä, ingen av oss talade. Jag såg upp mot den klara, blå himlen, som lyste fram mellan grenarna. En ljuv doft andades nära mig, det var som en ängel med paradisets blom- mor osynlig varit närvarande. Då sade min far sakta: »innocue vivito: Numen adest.» Jag förstod ej orden, men fäste en frågande blick på honom. Då började han berätta mig om Carl von Linné, om hans kärlek till blommorna, om de stora upptäckter han gjort och hur man i avlägsna främmande länder blott kände Sverige som Linnés fädernesland. Många sköna ord av Linné sade mig min far och berättade om hans fattigdom som gosse, hans flit och gudsfruktan. De latinska ord han nyss yttrat hade den store blomsterkungen skrivit över sin dörr för att alltid påminna sig, att Guds blick vilade över honom.
ur Juli avThekla Knös
