Tappra vänner

Trots att jag försummar mina krukväxter å det gruvligaste, muntrar de upp mig och förgyller min vardag.
Jag har ett fönster full med Aloe massawana, växter som ytterst sällan har fått en skvätt vatten — än mindre omtanke och uppmärksamhet. Ändå blommar de regelbundet, ofta flera av dem samtidigt, det är imponerande när tio krukor samtidigt ståtar med stänglar med brandgula små klockor.
I går när jag beundrade dem, och tackade för deras uthållighet, föll min blick på en lika försummad kaktus, och jag upptäcker att den också blommar. Mig veterligt, har den inte gjort det tidigare. Ljuslila blommor i toppen på kaktusen. Ska så småningom konsultera min kaktuslitteratur, för att se om jag kan få ett namn på den.

Som om dessa under inte var nog, har jag en urgammal svärmors tunga, som för flera år sen föll isär. I väntan på att få tid (lust, ork) att plantera bladen som lossnade, satte jag dem bara i en vas med vatten — där står de fortfarande. Och blommade nyligen, precis som påskkaktusen (vad jag tror är en påskkaktus).
Bilderna från nätet.