Huvudsaken är

 att jag fortfarande kan ta’ mig in hos blogger!

           In front of the hat shop 

           August Macke

Sarah Bernhardt was coming to London. Frank Harris was to give her a great luncheon at the Savoy. (I found later he mäwas only a guest.) He arranged, he promised, that I should go too. I was wild with excitement. But how should I be dressed? I had what I knew was a smart coat and skirt, black, pin-striped, like a businessman’s, and so daringly short that it showed my ankles. White silk stockings and patent shoes with a big buckle. But what about a hat?

On the day of the luncheon, in Bond Street near Cartier’s, I saw a white hat in a window, with a big gull’s feather. I went in. It cost three or four guineas. I had five shillings on me and a pound in the bank.

I pointed out the urgency, the immediacy, the total necessity — and the steady seventy-five pounds, which, though not there at the moment… I pointed out my father’s name in the telephone book.

”But how am I to know that you’re his daughter?” I still wore my school vest. By wriggling and dragging, the sales lady could see the Cash’s name-tape sewn at the back of my neck. I went out with the hat.

 ur ”Autobiography”, 1969, av Enid Bagnold

Jag har medvetet undvikit Enid Bagnold ända se’n jag var tolv år — eller däromkring — för det var då jag läste hennes ”Flicka till häst” (National Velvet) och fick avsmak för den sortens hopptävlingar, som jag såg som djurplågeri. 

Men nyligen råkade jag kika på hennes ”Autobiography”, och tyckte den var nöjsam, i alla fall bitvis.

Som till exempel scenen ovan, som råkade passa in i hattemat som jag påbörjade på fejsbok i går. Och eftersom fejsbok inte släpper in mig, så flyttar jag tillbaka hela min verksamhet hit, vilket jag inte har något emot, bloggandet passar mig bättre än det splittrade fejsbok, där jag inte känner mig hemma.

Lördag med Gutenberg

 

Self-portrait ca. 1780, oil on canvas,

Och ett födelsedagsbarn — nästan, för det var i går för 287 år sedan som Joseph Wright of Derby föddes.

Så när boken The Life and Works of Joseph Wright, A.R.A, commonly called "Wright of Derby" av William Bemrose lades ut hos Gutenberg i veckan, fick jag inte bara bekanta mig med, en för mig, ny konstnär, jag fick också lära mig en ny term:

Wright is notable for his use of tenebrism effect, which emphasizes the contrast of light and dark, and, for his paintings of candle-lit subjects.

    från Wikipedia

               Portrait of a Woman with lacework

               ca. 1770

                Mr and Mrs Thomas Coltman 1772

     Vesuvius 1776

https://www.tate.org.uk/art/artworks/wright-vesuvius-in-eruption-with-a-view-over-the-islands-in-the-bay-of-naples-t05846

      Moonlight Landscape  1785

En novell som upphäver, om inte tyngdlagen

så min oföretagsamhet

När man, det vill säga jag, inte har lust att göra något, inte ens att börja läsa någon av alla böcker jag staplat upp här på min trapp, så är en novell lagom för att sparka igång läslusten.

Jag valde ”A Tale of Negative Gravity” (https://www.gutenberg.org/files/25549/25549-h/25549-h.htm#gravity ), av Frank Stockton. En fantastisk historia, som bäst beskrivs som en skröna, och den piggade upp mig rejält.

En man berättar om hur han uppfunnit en manick som upphäver tyngdlagarna. Något som låter väldigt praktiskt, man slipper ju betala övervikt för sitt tunga bagage, och förutom att man kan lyfta och flytta vad som helst så rör man sig så lätt, oavsett vägens beskaffenhet och branta lutning. Nu visar det sig förstås att det finns några nackdelar också, och jag läser ivrigt vidare för att få reda på om, och i så fall hur, det ska reda ut sig.

”A Tale of Negative Gravity”  ingår i novellsamlingen ”  A Chosen Few”, Short Stories av Frank R. Stockton

George Atwoods machine for demonstrating the effect of gravity on falling bodies, c1780

THE HUNDRED DRESSES

 

en klassiker från 1944 av Eleanor Estes.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Eleanor_Estes

Wanda didn’t have any friends. She came to school alone and went home alone. She always wore a faded blue dress that didn’t hang right. It was clean, but it looked as though it had never been ironed properly.

She didn’t have any friends, but à lot of girls talked to her.

Nej, Wanda hade inga vänner, och när klasskamraterna talade till henne, fanns där en försåtlig elak underton — hon blev mobbad.

Det är en bok som gör ont att läsa, en bok med ett öppet slut — en bok som passar till högläsning, och diskussion.

”The Hundred Dresses” finns i nytryck, med illustrationer av Louis Slobodkin.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Louis_Slobodkin

Jag vet att jag skrivit om Eleanor Estes böcker tidigare, men sökfunktionen påstår att jag inte gjort det.

Mest känd är hon kanske för sina böcker om familjen Moffat. Mitt favoritkapitel är det när yngste sonen Rufus bestämmer sig för att skaffa sig ett bibliotekskort.

Lördag med Gutenberg

             Reading woman in an interior. 

             Bertha Wegmann

 HOME-NURSING.

BY A LADY.

SECOND ARTICLE. 

”Before commencing our subject proper, the sick-room, it may be well to consider two points very frequently neglected in home-nursing. First, as to a nurse’s dress. Unless the case be infectious, nothing is better than some soft woollen material that will not rustle or creak, after the fashion of silk or print, but that will bear washing should the necessity arise. If the patient’s raset is known and can be consulted, all the better; but if a favourite dress is too valuable to be devoted to sick-room wear and tear, a ribbon bow of some soft bright colour, and spotless collar and cuffs, will help to give that air of quiet cheerfulness which is soothing to senses so often rendered painfully acute by illness.”

Hur man vårdar en patient i hemmet, kan man lära sig om man läser ”Chambers's Journal of Popular Literature, Science, and Art, Fifth Series, No. 35, Vol. I, August 30, 1884”.

https://www.gutenberg.org/files/66141/66141-h/66141-h.han

Man ska inte bara tänka på att stärkta kläder kan prassla för mycket, fotbeklädnaden är även den viktig — skorna får inte knarra, men tofflor som man rör sig ljudlöst i, är inte heller bra. Man kan skrämma patienten om man tyst som ett spöke glider upp bredvid sängen.

Jag är rätt svag för alla dessa tidskrifter som bjöd på ett verkligt blandat innehåll.

”Chambers's Journal of Popular Literature, Science, and Art”, (https://en.m.wikipedia.org/wiki/Chambers's_Edinburgh_Journal) grundades 1832 av William Chambers. Den förändras och bytte namn, men levde vidare ända till 1956.

I det här 137 år gamla numret finns förutom ovan nämnda artikel, en följetong, en artikel om utbildning för kvinnor, på det tämligen nybildade ”Queen Margaret College”, (https://en.m.wikipedia.org/wiki/Queen_Margaret_University).  Vi får lära oss att man, redan då, försökte sig på distansundervisning:

A few years ago, comparatively little was known about Correspondence Classes, that is, of education conducted between teacher and taught through the medium of the post-office. The system was on its trial. There were grave doubts and solemn shakings of the head when the scheme was suggested as a substitute for oral teaching. It was pronounced impossible that questions and answers sent to and fro between the teacher and the taught could produce any satisfactory result, though it was admitted by some objectors that this interchange might be of some use where other instruction was not to be had; it was better than nothing. Another class of objectors spoke deprecatingly of ‘cram’ with its train of evils, and among these were some who would have judged otherwise, had they only for a moment thought of what they were familiar with, university examination papers. One of the special advantages of Correspondence is that the pupils are obliged to study for themselves as thoroughly as they can any subject they take up. They receive a plan of the course so divided that they know exactly how much is expected for the lesson of each fortnight; they know where to look for information; books of study are prescribed; books of reference are suggested. Patient, careful, diligent study is the only true preparation for this kind of work, and the faculties of the pupil are fully exercised before the tutor steps in with corrections, comments, and criticism.

Månadens ”science and art” intresserar mig, den handlar om mycket; som en brandsläckare: ”Harden Hand Grenade Fire-extinguisher, and consists of a glass flask containing a chemical liquid, which, when the flask is broken, emits a copious supply of that enemy to combustion, carbonic acid gas”, hur man kan utnyttja vattnet från varma källor, var man kan finna ingredienserna till fågelbo-soppa, om parasiter som vi människor får i oss med maten: ”There are altogether no fewer than fourteen different kinds of parasites which find their home in the mackerel. Speaking of vegetarianism, he said that it was a mistake to suppose that those who eschewed flesh-foods had any consequent immunity from diseases provoked by parasites; on the contrary, the most common parasite known in this country was a vegetable feeder which could easily be received into the system by carelessly washed salads, &c.” Detta bland mycket annat.

Så en glädjande nyhet för fotograferande konstälskare: ”Most people will be glad to hear that the guardians of our national picture-galleries have at last consented to allow their art treasures to be copied by photography. Why this permission has been delayed so long is strange, for nearly every continental gallery has long ago distributed fac-similes of its contents to willing purchasers. 

Och slutligen en textil nyhet: ”The success of the Royal Tapestry Works at Windsor, where so much excellent work is turned out every year, has stimulated others to endeavour to produce a material similar in appearance, without all the costly processes which makes the woven fabric so expensive. In London recently, an Exhibition has been opened of the works of English artists upon a material known as Gobelins tissue. The work is executed with the brush like an ordinary picture on canvas, but with an intention to imitate the work of the loom.”

Det här blev långt nog, utan att jag fördjupade mig i de franska. kronjuvelerna och behandlingen av diarré och kolera, så jag går direkt på en annan favorit, ett av alla små reklamhäften med mönster för allt från ” ”tåvärmare” till användbara prylar.

Afghan Book No. 289 (https://www.gutenberg.org/files/66111/66111-h/66111-h.htm), från 1952, har ovanligt många mönster, som jag skulle kunna tänka mig att nyttja som inspiration. Förutom färgfoto av filtarna, så finns det läckra, tidstypiska vinjetter som alluderar på filtens namn, som den här för ”flower garden”

The word afghan refers to the people of Afghanistan. The use of afghan in the English language for a textile object goes back to at least 1831, when Thomas Carlyle mentioned "Afghaun shawls" in his Sartor Resartus. By 1860, Afghan as a noun, not an adjective, denoted a type of handicrafted object shown at state fairs and other exhibitions, along with patchwork and knitted quilts, and was being mentioned in novels.

Jeanna

 Jeanna Oterdahl är full av öppen vänlighet, men man ska därför inte inbilla sig att hon är lättillgänglig; det är inte människor av 70- , och 80-talens gamla fina årgångar, de är  omutligt ovulgära i så mening.

Min bästa patentmedicin mot allmän ohågsenhet, är böcker — och toppar medicinlistan gör Barbro Alving. Så på sistone har jag intagit stora doser av hennes kåserier. Finns hos Litteraturbanken. Men där finns inte bara hennes kåserier, där finns den lilla dagboken hon skrev under den månad som hon satt på Långholmen, förutom böcker med artiklar hon skrev.

I ”Profiler” från 1983 https://litteraturbanken.se/författare/AlvingB/titlar/Profiler/sida/3/etext samlade hon artiklar om personer som hon, under många år, intervjuat.

Jag fastnade för den om Jeanna Oterdahl, och kände mig lite tjatig, när jag skulle till att skriva om den. Men trots att jag är säker på att jag skrivit om henne många gånger hittar jag bara ett inlägg där hon nämns,. https://bastmattan.blogspot.com/2016/01/bortglomda.html?m=1, och ber om ursäkt om jag upprepar mig.

Jag har hört så mycket gott om Jeanna, att det känns som om jag kände henne väl, trots att jag aldrig träffat henne.

Och här bekräftar Barbro Alving allt jag fått mig berättat.

”Vad är mest påvisbart och kännbart för den som fått vara mycket aktiv?

— Att man inte orkar som förr. Att det går mycket långsammare, allting. Att skapande kraft är borta, om man nu haft någon. Att man — eller jag, då — inte kan skriva en saga mer, min fantasi arbetar inte på det sättet längre, och inte en roman — fast inte för att jag skulle ha 

minsta lust att skriva en roman!”

Jag vet att jag läst en biografi om Jeanna, men kan inte för mitt liv komma ihåg varken författare eller titel. 

Hon var en sådan lågmäld, och jordnära person, så fast hon ställde till med en viss uppståndelse när hon på 40-talet fördömde antisemitismen i en dag radiogudstjänst, är hon tämligen bortglömd i dag.

Hennes barnböcker är söta, har ofta fina illustrationer, men är i dag förmodligen mer uppskattade av nostalgiska vuxna, än av barn.

Några av hennes böcker finns hos Litteraturbanken, som ”Solhult”, med illustrationer av Ottilia Adelborg. https://litteraturbanken.se/författare/OterdahlJ/titlar/Solhult/sida/1/faksimil

Och ”Lövängen”, en klassisk saga, i en något annorlunda tappning, och med intressanta illustrationer av okänd konstnär. https://litteraturbanken.se/författare/OterdahlJ/titlar/Lövängen/sida/3/etext

Jeanna undervisade en tid på Åsa folkhögskola, och i både böckerna om ”Helga Wilhelmina” och ”Vårdträdet” är handlingen delvis förlagd i den miljön.

Barbro och Jeanna talade också om Jeanna tid på Mårbacka, där hon bodde en tid hos Selma och Sophie.

Hemlös

 

I alla fall om det är sant vad som sägs i sången, ”Wherever I lay my hat, that's my home”, för jag kunde inte för mitt liv hitta min hatt. En rätt förfärlig svart historia som jag, trots allt, var fäst vid. Jag visste ju att jag tvättat den, men när jag skulle stryka den, fanns den bara inte.

Ett par veckor senare var det ånyo bra torkväder och jag laddar tvättmaskinen.

Det är när jag ska hänga tvätten, som jag upptäcker att mitt hem de senaste veckorna varit på en klädlina. 

Lite bagerihistoria

 När jag läst lite för länge, och inte har ro att fortsätta — eller har så mycket på min läslista, att jag inte vet i vilken ände jag ska angripa den, bläddrar jag ibland i någon av de gamla årgångarna av Svenska Journalen. Jag har alla årgångarna från första numret 1926 till 1947, så jag har en del att välja på.

Jag har flera gånger funderat över den här lilla annonsen, och undrat över att det inte finns någon information om var och hur. Så jag ta’r mig för med att söka efter Olof Asklunds bröd på nätet, och förstår att det förmodligen inte behövdes mer information.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Olof_Asklunds_Ångbageri

Olof Asklunds ångbageri i Göteborg var förmodligen tillräckligt stort för att de flesta som ville köpa bröd, visste var de skulle hitta det.

”Rörelsen startades blygsamt, med endast en gesäll, en lärling och en månadskarl.”

Olof var uppenbarligen en präktig pöjk, som började som lärling när han var 17 år, och sedan målmedvetet byggde upp sitt ångbageri som fanns i Göteborg ända till 1958, då det köptes upp av Pååls.

Kanske någon rent av minns ångbageri?

I dag var första gången jag stött på ordet månadskarl:

MÅNADSKARL. [jfr östsv. dial. månadskarl, statkarl] eg. o. urspr.: arbetskarl som är anställd per månad; särsk. (i västra Sv.) om gårdskarl. 

Ångbageriet 1901

Lördag med Gutenberg

Fast det blev bestämt mer om hallon, än om böcker.

Crimson in a background of green:

A sign, not of Yuletide, but of Harvest time

At the touch of one's tongue, 

Ripened red clusters detonate 

Bursts of sweet juicy goodness, 

Awakening taste buds

And firing the synapses

With undulating waves of pleasure! 

A deluge of deliciousness! 

    Moira Cameron

Fast så värst mycket tid för Johannes har jag inte så här mitt i bärskörden (börskursen, korrigerar mig stavningskontrollen, som lägger sig i det mesta — vad tror den om mig?). Så jag har  bara kollat vad som är nytt, och har nu en lista med tidskrifter och böcker som jag vid tillfälle, tänker fördjupa mig i.

Men ingen kontroll i världen kan lägga sig i vad jag tänker, så här med nässlor, gullris, ormbunkar och hallonsnår på ena sidan och älven på den andra låter jag tankarna löpa. Mest rör det sig om hallon — det finns en hel del att läsa om hallon på nätet, som legenden om hur hallonen fick sin röda färg:

Legend has it that raspberries were originally white until infant Zeus’ nursemaid, the nymph Ida, pricked a finger picking the pale berries for him, tinting them forevermore with her blood. Her tale, and the fact that raspberries date back to the first century, when the people of Troy picked them in the foothills of Mt. Ida, is immortalized in the botanical name for the red raspberry, Rubus Idaeus, where rubus means red and Idaeus means belonging to Ida.

Wild red raspberries were used as food, medicine, and pigment for art through the ages. Leaves and other parts of the plant were made into throat gargles, digestive cures, and soothers of morning sickness.

På ett annat ställe läser jag att man börjat (1916) torka hallon. Jag torkar en hel del, men hallon har jag inte försökt torka, eftersom min erfarenhet av att torka bär inte är så god. Jo, jag har ett svagt minne av att jag gjorde ”hallonläder” ett år. Det är torkat bärmos, som man sedan får skära eller klippa i lagom stora bitar. 

Några recept hittade jag också på nätet, vad sägs om hallonpankakor?

3 large eggs

1 cup milk

6 Tbsp melted butter

2 cups all-purpose flour 

1 Tbsp baking powder

1 Tbsp sugar

1/2 tsp salt

1 pint raspberries

In food processor or large mixning bowl with an electric beater, beat the eggs, beat in the milk, then the melted butter. Dribble in the flour, baking powder, sugar, and salt. Let the batter rest for 20 - 30 minutes, then gently fold in the berries. If the batter is very thick, add milk to make it runny.

Over medium heat, melt a little butter in a medium-size heavy pancake skillet. When it is hot, pour in enough batter to to make a pancake about 4 inches across. When bubbles has formed on the surface on the pancake — it takes 5 to 6 minutes, be patient — and the batter begins to dry, flip the pancakes over, and  cook for another 2 to 3 minutes on the other side.

   ur ”Mad about raspberries & strawberries” av by Jacqueline Hériteau  

https://archive.org/details/madaboutraspberr0000heri

Nä, det här blev inte vad jag tänkt — jag har ännu inte kommit till min läslista, ochinser att jag nog inte hinner med den i dag. De böckerna får pjag berätta om en annan dag.

I mitt krag- och kravlösa liv

Reader 

Daniel Cacouault

ger jag nu så mycket som flyger och far, i både krav och kragar.

Jag avser att njuta av livet, medan tid är. Till den ändan går jag igenom böckerna i novellhyllan, för att dels hitta något att läsa i skuggan, men också i jakten på en väntrumsbok; inte för stor, inte för tung men läsvärd.

Ett av mina val är ”The Rendezvous” av Daphne du Maurier. Varför har jag inte läst den tidigare, frågar jag mig, fast jag mycket väl vet varför.

Jag läste hennes ”Rebecca” när jag var tolv år och blev besviken — mina förväntningar var både ologiska och orealistiska, jag hade läst Kate Douglas Wiggins ”Rebecca of Sunnybrook Farm”, och trots att jag visste att det var olika författare till de båda böckerna så förväntade jag mig att Muriers bok skulle vara lika läsvärd som Wiggins.

När så en brittisk e-vän skickade ”The Rendezvous” för att mor skulle få något att läsa, under sina sista sjuka år, så avstod jag från att lösa den, trots att mor tyckte mycket om den.

Å andra sidan hade jag inte haft något riktigt bra att läsa nu, om jag inte varit så korkad då — för jag sitter som klistrad vid min bok.

Det är den sortens noveller som fångar mig från de första raderna, jag måste bara få veta hur det går!

En nödvändighetsartikel

 ”När jag kom ned från mitt rum, der jag i största hast tagit på mig en ren krage och en annan väst, stod pigan redan i förstugan och väntade på mig och bad mig stiga ned i lusthuset, der mamsellerna redan hade instal lerat sig med sitt främmande.”

   ur ”Svart på hvitt I (1876)

   av Frans Hedberg

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Frans_Hedberg

Det vill till att man alltid har ett antal rena kragar på lut, för att kunna vara presentabel, när så krävs. Då kan en kragask komma väl till pass.

Att kalla detta etui för ask är väl knappast

riktigt, om det än i hoprullat tillstånd ter sig som en sådan. Den undre figuren å bilden visar oss, hur  ”kragasken” i själva verket ser ut. Man förfärdigar den av en 35 cm. lång, 11 cm. bred remsa grått linne eller annat lämpligt tyg, förser den med stadigt mellanlägg och foder, det senare t. ex. av gult satin, varefter man kantar det hela med band. Längs båda långkanterna påsyr man 12 cm. breda satinremsor, viker dessas ytterkanter i en bred fåll och syr en bred dragsko. Dragskon sammandrages med snodder och etuiet knäppes igen med två tryckknappar. Förser man kragetuiet med ägarens monogram i korsstygn eller annat broderi, blir det naturligtvis så mycket trevligare.

                                                                  Eva

Ur Svenska Journalen 1926.

Mey-krage

 ”Tage ursäktar sig och lämnar sin dam för att  bjuda upp ett oxygenolblont barn vid ett annat  bord. Beslutsamt reser sig den mörke pojken, som  har känt Violas ögon då och då under kvällens  lopp, går fram till henne och bugar sig allvarligt  och avmätt. De glider ut över golvet famn i  famn, vaggade på vågor av äventyr och hetta.  Kanske mitt öde ... Men genom sina långa svarta  ögonfransar lägger Viola märke till att hans  krage är en Meykrage ...”

     ur ”Astarte”(1931), av Karin Boye

https://bastmattan.blogspot.com/2020/03/slumpstovel.html?m=1

Och jag undrar i mitt stilla sinne vad en Meykrage är. Jag behöver inte fundera länge, för samma dag roar jag mig med att titta på en årgång av Svenska Journalen från 1926, och hittar den här annonsen:

Senare på dagen söker jag på ordet Meykrage, och hittar några rader hos Sörmlands museum:

”Löskrage, nervikskrage av pressat papper, vitt. Knapphål mitt bak och på båda framsidorna. Storlek 38. Text: Sport Mey ED ICH Leipzig. 

S.k. Meykragen - en engångskrage som inte tvättades utan slängdes efter användandet.”

https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/299371

I kraglöst tillstånd

 

är det inte helt enkelt att ta sig i kragen.

Att hitta uttryckets ursprung är inte heller lätt — allt jag kan finna är vad SAOB har att komma med:

”KRAGE m. fl. — särsk. [jfr motsv. uttr. i t.] i uttr. som beteckna att ngn griper tag i ngns (rock)krage (jfr anm. nedan) o. därmed inleder slagsmål l. upptuktelse l. uppsträckning o. d.; äv. bildl. Gripa l. taga (stundom fatta) ngn i (stundom vid) kragen, förr äv. springa l. flyga ngn i kragen l. komma i kragen på varandra. (Kristus) griper dieffuulen och hans tiänare Herodem .. j kraghan. PErici Musæus 6: 91 b (1582).”

Att man 1582, i postillan, låter Kristus hugga djävulen (undrar hur hans krage såg ut) och Herodes i kragen, säger ju inget om originaltexten.

I min ungdom hände det att jag sydde fast kragar och manschetter på klänningar och blusar, men det var lika kortvarigt som min period med eyeliner och högklackat (mycket kort). 

Den här kragen har tillhört en av mina gammelmostrar — någonstans har jag nog ett fotografi av henne, där hon har den på sig.

”Så skulle de båda damerna försöka förtjena litet med sina händers flit. Beträffande qvinliga handarbeten är detta ett tröstlöst företag i vårt land, så framt inte alstren utmärka sig för något särskildt pikant eller konstnärligt. De virkade små kragar, som Fanny Bredin Iofvade sälja i staden,och  väntade sig stora ting deraf. Men Fanny skref att tre kronor stycket var det mesta hon kunde få, och så kostade garnet två och tjugofem och det gick åt fjorton dar att få en krage färdig...”

     ur ”Jonas Durmans testamente”(1892)

     av Alfred Hedenstierna

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Alfred_Hedenstierna

Precis som idag!

Jag tror, jag tror

 Att jag lyckats slingra mig förbi bloggers dörrvakt - men hur förstår jag inte.

Snuvad på planerad sommarläsning

 

”There didn’t seem to be a disinfectant invented that could drown the Clark smell of grinding, abject poverty, very different from the decent, cottage variety with a red geranium on the window sill, which had been the worst Mrs. Fletcher had encountered up to now.”

Jag tyckte jag var ute i god tid, när jag redan i mitten av maj beställde en bok som jag länge sett fram emot att ha som sommarlektyr. Men jag började misströsta efter det tredje meddelandet om försenad leverans — och det gjorde jag rätt i för det kom snart ännu ett mejl med ny leveransdag, samma dag som jag skulle resa bort!

Så jag började inventera de egna hyllorna, i jakt på olästa böcker, och hittade en halvt bortglömd bok som jag fått av en brittisk e-vän:

”Good Evening Mrs. Craven” av Mollie Panter-Downes. 

Den består av tjugoen korta berättelser skrivna mellan 1939 och 1944, för ”The New Yorker”, ett brev i veckan.

Här berättar Mollie Panter Downes hur vardagen gestaltade sig för gemene man.

Hennes humor är lågmäld, och bister, jag kommer att leta upp flera av hennes böcker framöver.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mollie_Panter-Downes

https://www.google.se/amp/s/www.independent.co.uk/news/people/obituary-mollie-panter-downes-1276749.html%3famp

Ågust och jag

 

eller det vore nog mer korrekt att säga jag och Ågust.

Min trädgård, som inte alls är min, är i alla fall en mycket liten inrättning, såsom en husbehofsträdgård skall vara, när man icke vill ha en trädgårdsmästare. Med aderton långa steg tar jag honom på längden och med lika många på bredden, så att han väl kan hålla en yta af 1/30 hektar eller 1/15, tunnland. Naturen och de höga hyrorna ha varit särdeles ogunstiga i valet af plats och jordmån åt min trädgård, men så har jag varit desto listigare i kampen mot de förenade fienderna. Den ligger nämligen i Stockholms skärgård på en bergknalle, utsatt för alla vindar utom den varma sydliga. Nordanvinden från Jungfrufjärden sopar rakt in, om den också kan ta en rundtörn i stugknutarna, och den lär vräka in all snö,som icke går åt nordligare, men det har jag aldrig sett, ty jag såg aldrig ön om vintern. Jordmånen är sandblandadt stengrus med litet mossmylla, och som jorden nyligen låg i gräsvall, finnes der ett öfverflöd af qvickrot. Qvickroten kunde jag väl ta döden på, men jag har också grannar, en som är gårdsägare, en som är arrendator, men båda drifva en storartad tistelodling på ömse sidor om mig, och hvilken vind som än blåser, så har jag tistelfröna hos mig.  

Ända sedan mina tonår har jag undvikit Strindberg, och jag vet varför. Jag gick en kort tid i en skola där vi anmodades att läsa Hemsöborna — det rubbade mina privata läsplaner, så efter ett par sidor gav jag upp och återtog min ursprungliga plan. Hade jag fått upptäcka honom på egen hand hade jag kanske blivit en strindbergsfantast, för så mycket har jag ju läst av honom att jag vet att det hade varit troligt.

Nåväl, nu försöker jag att reparera vad min barnsliga nyck förstörde, jag läser, och uppskattar, en del av hans mindre kända verk. Just nu är det hans ”Blomstermålningar och djurstycken” (1888). https://litteraturbanken.se/författare/StrindbergA/titlar/Blomstermålningar1888/sida/ix/faksimil

”Min trädgård” är den sista berättelsen i denna tunna (136 sidor) bok.

Jag ett modelejon

Woman mending work

Jean-François 

 Då den andra fortfor att vara för djupad i läsningen börjar Sprattelin att hvissla på Aurora - valsen. — ” Sakram . . . . ! ” afbröt han sig straxt derpå, i det att tråden gick af för en  häftigare knyck af handen. Robert såg upp. ” Hvad gör du?” frågade han Sprattelin. — ’ Ah , jag sitter här i dimdunkligheten och funderar på lösningen af en bland samtidens vigtigaste frågor.” — ” Och huru lyder då den frågan?” — ” Den lyder: hvad hjelper det att kunna latin och grekiska, om man inte i nödfall kan lappa sina byxor? 

            ur ”Noveller och teckningar” (1851)

          av Fredrik Berndtson  https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Berndtson

Lyssnade du på kulturradion när de talade om boro? https://sverigesradio.se/avsnitt/1728192 

”Boro – nödens konst” visas 30 mars 2021 till och med 9 januari 2022 på Östasiatiska museet i Stockholm.”

Det handlar om hur fattigt folk lappade sina kläder, något man gjort i hundratals år, men först på 60-talet uppmärksammades det - och nu betraktas det som konst och har smugit sig in i modet.

Redan för en månad sedan skrev Viola om boro, och om att laga sina ägodelar, https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/boro-nar-lappa-och-laga-blir-konst.html?m=1 och jag mindes hur jag i barndomen kunde stå långa stunder utanför en ateljé på Södermannagatan, och betrakta kvinnorna som konststoppade plagg där inne.

Jag som har lapppat och lagat ända sedan jag var i tonåren, tycker att det är självklart, men när jag tänker efter så var jag nog den enda av mina jämnåriga som gjorde det. Att stadvända lakan och sprätta bort kragar - eller bara piffa upp gamla herrskjortor med roliga knappar och broderier, tyckte jag var roligt. Praktiskt också, men stoppa strumpor har jag alltid tyckt varit trist, men löste problemet med textillim jag limmade på färgglada lappar över hålen, och fick så småningom strumpor med inbyggda tofflor. Så höll jag på ända tills ”tofflorna” inte längre fick plats i skorna. 

Nu för tiden framlever jag större delen av mina dagar i fars gamla trädgårdsbyxor, och upptäckte nyligen att de behövde ännu en bot.