Ågust och jag

 

eller det vore nog mer korrekt att säga jag och Ågust.

Min trädgård, som inte alls är min, är i alla fall en mycket liten inrättning, såsom en husbehofsträdgård skall vara, när man icke vill ha en trädgårdsmästare. Med aderton långa steg tar jag honom på längden och med lika många på bredden, så att han väl kan hålla en yta af 1/30 hektar eller 1/15, tunnland. Naturen och de höga hyrorna ha varit särdeles ogunstiga i valet af plats och jordmån åt min trädgård, men så har jag varit desto listigare i kampen mot de förenade fienderna. Den ligger nämligen i Stockholms skärgård på en bergknalle, utsatt för alla vindar utom den varma sydliga. Nordanvinden från Jungfrufjärden sopar rakt in, om den också kan ta en rundtörn i stugknutarna, och den lär vräka in all snö,som icke går åt nordligare, men det har jag aldrig sett, ty jag såg aldrig ön om vintern. Jordmånen är sandblandadt stengrus med litet mossmylla, och som jorden nyligen låg i gräsvall, finnes der ett öfverflöd af qvickrot. Qvickroten kunde jag väl ta döden på, men jag har också grannar, en som är gårdsägare, en som är arrendator, men båda drifva en storartad tistelodling på ömse sidor om mig, och hvilken vind som än blåser, så har jag tistelfröna hos mig.  

Ända sedan mina tonår har jag undvikit Strindberg, och jag vet varför. Jag gick en kort tid i en skola där vi anmodades att läsa Hemsöborna — det rubbade mina privata läsplaner, så efter ett par sidor gav jag upp och återtog min ursprungliga plan. Hade jag fått upptäcka honom på egen hand hade jag kanske blivit en strindbergsfantast, för så mycket har jag ju läst av honom att jag vet att det hade varit troligt.

Nåväl, nu försöker jag att reparera vad min barnsliga nyck förstörde, jag läser, och uppskattar, en del av hans mindre kända verk. Just nu är det hans ”Blomstermålningar och djurstycken” (1888). https://litteraturbanken.se/författare/StrindbergA/titlar/Blomstermålningar1888/sida/ix/faksimil

”Min trädgård” är den sista berättelsen i denna tunna (136 sidor) bok.