tisdag 15 juni 2021

Jag ett modelejon


Woman mending work
Jean-François 

 Då den andra fortfor att vara för djupad i läsningen börjar Sprattelin att hvissla på Aurora - valsen. — ” Sakram . . . . ! ” afbröt han sig straxt derpå, i det att tråden gick af för en  häftigare knyck af handen. Robert såg upp. ” Hvad gör du?” frågade han Sprattelin. — ’ Ah , jag sitter här i dimdunkligheten och funderar på lösningen af en bland samtidens vigtigaste frågor.” — ” Och huru lyder då den frågan?” — ” Den lyder: hvad hjelper det att kunna latin och grekiska, om man inte i nödfall kan lappa sina byxor? 

            ur ”Noveller och teckningar” (1851)

          av Fredrik Berndtson  https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Berndtson


Lyssnade du på kulturradion när de talade om boro? https://sverigesradio.se/avsnitt/1728192 

”Boro – nödens konst” visas 30 mars 2021 till och med 9 januari 2022 på Östasiatiska museet i Stockholm.”


Det handlar om hur fattigt folk lappade sina kläder, något man gjort i hundratals år, men först på 60-talet uppmärksammades det - och nu betraktas det som konst och har smugit sig in i modet.

Redan för en månad sedan skrev Viola om boro, och om att laga sina ägodelar, https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/boro-nar-lappa-och-laga-blir-konst.html?m=1 och jag mindes hur jag i barndomen kunde stå långa stunder utanför en ateljé på Södermannagatan, och betrakta kvinnorna som konststoppade plagg där inne.

Jag som har lapppat och lagat ända sedan jag var i tonåren, tycker att det är självklart, men när jag tänker efter så var jag nog den enda av mina jämnåriga som gjorde det. Att stadvända lakan och sprätta bort kragar - eller bara piffa upp gamla herrskjortor med roliga knappar och broderier, tyckte jag var roligt. Praktiskt också, men stoppa strumpor har jag alltid tyckt varit trist, men löste problemet med textillim jag limmade på färgglada lappar över hålen, och fick så småningom strumpor med inbyggda tofflor. Så höll jag på ända tills ”tofflorna” inte längre fick plats i skorna. 



Nu för tiden framlever jag större delen av mina dagar i fars gamla trädgårdsbyxor, och upptäckte nyligen att de behövde ännu en bot.



6 kommentarer:

  1. Haha, det där sättet att laga stickade strumpor var verkligen kreativt. För min del är det stoppning med nål och garn som gäller, kanske det lagningssätt jag handskas mest med. Passar en slarvigt otålig personlighet ganska bra. Lappar på brallorna måste jag göra om ganska snart pga "onoga" arbetsinsats :-) Men att laga sina kläder tilltalar mig mycket.

    SvaraRadera
  2. Att handla, i synnerhet kläder, är bland det värsta jag vet, och då är det enda alternativet att lappa. Lite annorlunda ställer det väl sig om man har ett förvärvsarbete som kräver att man ser presentabel ut - men det har jag nästan aldrig haft.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Så häftigt med alla lappar! Jag har tyvärr alldeles för lätt att hitta kläder som passar och som jag tycker gör mig på lite bättre humör - men det är klart att jag vet att jag inte borde ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan,
      Visst är det fascinerande hur olika vi människor är - jag tycker det bara är besvärligt att gå i butiker, det får mig på dåligt humör.
      Margaretha

      Radera
  4. Så snyggt med välgjorda lappningar! Jag har inte hunnit till Östasiatiska än, men är på väg dit så småningom. Hoppas jag hinner innan de stänger. Jag har en kompis som på japanskt vis lagade sin avlidna hustrus favoritkopp när han råkade ha sönder den. En komplicerad metod där han smälte hennes vigselring och lät den laga sprickan. Så vackert, på mer än ett sätt. Kintsugi kallas det i japan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man lagar nog mer än ett trasigt föremål, när man har den inställningen som din kompis.
      Jag har några japanfrälsta vänner som berättar om alla dessa olika tekniker — ett annat tänkesätt än vi har.
      Margaretha

      Radera