I kraglöst tillstånd

 

är det inte helt enkelt att ta sig i kragen.

Att hitta uttryckets ursprung är inte heller lätt — allt jag kan finna är vad SAOB har att komma med:

”KRAGE m. fl. — särsk. [jfr motsv. uttr. i t.] i uttr. som beteckna att ngn griper tag i ngns (rock)krage (jfr anm. nedan) o. därmed inleder slagsmål l. upptuktelse l. uppsträckning o. d.; äv. bildl. Gripa l. taga (stundom fatta) ngn i (stundom vid) kragen, förr äv. springa l. flyga ngn i kragen l. komma i kragen på varandra. (Kristus) griper dieffuulen och hans tiänare Herodem .. j kraghan. PErici Musæus 6: 91 b (1582).”

Att man 1582, i postillan, låter Kristus hugga djävulen (undrar hur hans krage såg ut) och Herodes i kragen, säger ju inget om originaltexten.

I min ungdom hände det att jag sydde fast kragar och manschetter på klänningar och blusar, men det var lika kortvarigt som min period med eyeliner och högklackat (mycket kort). 

Den här kragen har tillhört en av mina gammelmostrar — någonstans har jag nog ett fotografi av henne, där hon har den på sig.

”Så skulle de båda damerna försöka förtjena litet med sina händers flit. Beträffande qvinliga handarbeten är detta ett tröstlöst företag i vårt land, så framt inte alstren utmärka sig för något särskildt pikant eller konstnärligt. De virkade små kragar, som Fanny Bredin Iofvade sälja i staden,och  väntade sig stora ting deraf. Men Fanny skref att tre kronor stycket var det mesta hon kunde få, och så kostade garnet två och tjugofem och det gick åt fjorton dar att få en krage färdig...”

     ur ”Jonas Durmans testamente”(1892)

     av Alfred Hedenstierna

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Alfred_Hedenstierna

Precis som idag!