Jag har aldrig gillat träslöjd

men reslutatet av träslöjd gillar jag!

I skolan lyckades jag gröpa ur en träbit och forma en skål — men roligt tyckte jag inte att det var.
Med jämna mellanrum har jag gnällt över platsbrist i bokhyllorna — och över att väggarna är slut — att köpa nya bokyllor är alltså inte något alternativ. Men så var jag tvungen att åka till sta'n för lite se'n, och besökte då det fasansfulla köpcentret som finns där. Där finns nämligen en del saker som vi inte kan få tag på här hemma. Där mötte jag Lillpluto — en liten nätt lagerhylla — som jag trodde att jag med lite god vilja skulle kunna klämma in. Naturligtvis var det ett platt paket, men konstruktionen var enkel, och skruva i ett antal skruvar skulle väl till och med jag klara av.

Nu är hyllan nästan hopskruvad — fingrarna värker, så jag har tagit en paus men räknar med att dra åt skruvarna lite senare. Medan jag slet, och mumlade saker som fina flickor inte förmodas mumla, kom jag att tänka på några böcker jag hittat hos Gutenberg, och som jag länge tänkt skriva om.
På grannbloggen har jag skrivit om böckerna med de vackra möblerna som jag bara kan drömma om.

Fästingsäsong!

Läser om en manick som ska hålla fästingarna stången. Skudo heter den elektroniska fästingvakten som sägs verka avstötande med ett pulserande ultraljud. Hittar inte så värst mycket information, de flesta som skrivit om den undrar om den fungerar. På ett ställe säger en hundägare att den fungerat, medan en annan säger att hunden blev håglös av att bära den.

Har någon provat?

Förberedelser

Så värst inbjudande ser bordet under magnolian inte ut — inte än. Men det var skönt att få ut det ur gara-get, så jag kunde byta plats med snöpryttlar och gräspryttlar. Dessutom vågade jag ringa efter pojken som ska prata förstånd med åkklipparen — nu går det nämligen att komma åt den.

Nu gäller det att hänga med i svängarna — när våren väl kommit igång, då går det undan. Varje gång jag inspek-terar ägorna har något nytt stuckit upp eller något gammalt försvunnit.

Älsklingen tycker inte att det var en dag för tidigt att ställa ut trädgårdsbordet — en utmärkt utkikspost.

Vårtankar

"Borde jag veta vad det är för särskilt med den 13 april?" frågade mor igår.
Jag blev tvungen att grunna lite, men så kom jag ihåg att det var den 13 april, för många år se'n, som jag följde med föräldrarna för att titta på det hus vi nu bor i. Det blev kärlek vid första ögonkastet, de be-stämde sig samma dag för att flytta hit. Jag däremot, hade inga som helst planer på att lämna Roslagen, men när ett hus vid samma väg blev till salu, slog jag till. Eftersom jag alltid haft mina vänner utspridda över hela världen, spelade det ju inge roll varifrån jag skrev till dem, eller varifrån jag påbörjade en resa.

Helt naturligt virvlar tankarna iväg på dessa privata märkesdagar — i alla fall mina tankar — tankar på allt som hänt se'n dess. På allt som inte skulle ha inträffat om jag inte flyttat.
Den dagen vi var här första gången, var det lika soligt och våren ungefär lika långt hunnen.
Nu skriker trädgården — den trädgården min far gjorde underverk med, och som nu förfaller — efter uppmärk-samhet. Den är i lika stort behov av vårstädning som huset. Men med min väl uppövade förmåga att döva tanken på vad som måste göras, så kommer snart den barmhärtiga grönskan att dölja vad jag inte gör. Det vill säga, trädgårdsfantaster får något plågat i blicken när de ser mina igenvuxna rabatter — men det har ju inte jag något ont av.
Värre är det inomhus — där har även jag en en gräns för vad som är acceptabelt, även om den ligger ljusår från den konventionella gränsen. I dag hade jag faktiskt tänk göra en miniinsats med skurhinken — men tröskel-pojkarna räddade mig. De snickare som skulle byta ut trösklarna dök upp lika plötsligt som de försvann före påsk, och jag vill absolut inte springa ivägen för dem!
Kanske, kanske kan jag, när pojkarne åkt, flytta ut en del saker från garaget så att jag kan sätta batteriern i skotern och ringa efter gossen som ska sparka igång den för ögonblicket avsomnade åkklipparen.
Men se'n landar jag nog på kökstrappen med "För-fattarinnan Runa" av Maja Beskow och Jacqueline Winspears senaste bok "The Mapping of Love and Death". Jag som sällan läser varken deckare eller samtida litteratur, är förtjust i den här serien.

Innefolket kommer ut

Vi får väl klara oss utan syréner ett tag till, men nu har vi flyttat ut — och räknar med att flytta in framåt oktober (jag har ju sagt tidigare att vi är frisklufts-fanatiker!)

Eftersom vi bor på en kulle ser jag trafiken på vägen nedanför i fågelperspektiv. En bil med öppen taklucka for förbi och genast öppnades ett av hjärnans fack och ett gammalt semesterminne slank ut.
När jag var i tonåren och familjen reste söderut på semester, fanns inte förbifarter, utan man fick trassla sig igenom kontinentents storstäder bäst man kunde. Upptäckte man för sent att man borde legat i en annan fil, så blev det några extravarv i sta'n.
Det året vi hade en ljusblå Peugeot med taklucka kom jag på att om jag stod upp i baksätet och stack upp överkroppen genom luckan, kunde jag med kikarens hjälp läsa på skyltarna, och i god tid tala om vilken fil vi skulle intaga.

Krukor och opera

Efter en del velande fram och tillbaka, har jag be-stämt mig för att låta bokbloggen vara kvar. Eftersom alla jag talat med, har haft olika synpunkter på hur och vad — så insåg jag att det faktiskt är jag som måste ta' ställning till hur jag vill ha det. Så, den som vill läsa om ett par av dagens fynd får masa sig över till grannbloggen.

Selleri

tycks höra till de grönsaker som man antingen tycker förfärligt illa om — eller äter så fort man får tillfälle. Jag hör till den senare kategorin, och det händer att jag köper mer än jag hinner äta upp. Två fina stånd låg i handkammaren imorse och jag funderade på hur jag skulle laga till dem. Alltså rådfrågade jag datorn, och hittade ett recept på något som heter "Summer Celery Soup". Vad sommaren har med saken att göra, förstår jag inte — först trodde jag att det kanske var en kall soppa, men så var det inte. Bara några få in-gredienser, det passar mig utmärkt — och när soppan var färdig insåg jag att mindre disk än den soppan genererade, är nog inte möjligt få. Ett skärbräde, några knivar och en sked, förutom kastrullen.

Förutom att selleri (både rotselleri och blekselleri) är gott så är det nyttigt. Redan 200 år före vår tide-räkning använde man selleri inom den asiatiska medicinen som blodtryckssänkande medel. Två till fyra stjälkar om da'n lär hålla blodtrycket i schack hos den som tendrar att ha för högt tryck. Dessutom sägs att det att selleri motverkar cancer, kan sänka halten av kolesterol och att det är milt urindrivande.

Jordnötssmör passar utmärkt ihop med sellerisma-ken — fyller man skåran i stjälken med jordnötssmör får man ett förträffligt mellanmål. Vi åt nybakat bröd med jordnötssmör till soppan.
Länken ovan leder till det amerikanska originalrecep-tet, vi gillar tjock soppa så jag minskade vätskemäng-den rejält — min variant hittar du nedan.

Sidan med omvandlingstabeller, som jag brukar rekommendera, finns kvar men har en ny adress — dessutom har den blivit väldig seg. Om det beror på min dator eller inte, vet jag inte.

Sellerisoppa

Värm olja i en kastrull och sautera

.
1 stor gul lök, hackad
2½ koppar selleri, hackad
1 stor potatis

När löken har mjuknat så tillsättes

1/4 kopp äppeljuice
2 msk citronjuice
1 lagerblad

Låt koka ihop och tillsätt

6 dl buljong

När det kokar så sänk värmen och låt sjuda i cirka 40 minuter, under lock.
Fiska upp lagerbladet och mixa soppan till önskad konsistens, och tillsätt

1 msk basilikum
1 msk persilja
salt och peppar efter smak

Och värm upp soppan igen för att kryddsmaken ska blanda sig med soppan.

Eftersom jag inte hade färska kryddor fick jag hålla till godo med torkade.

Anväder man som jag, grönsaksbuljong så får man en soppa som passar även en vegan.

Världens längsta ord

lär aldrig ha skrivits ut i sin helhet, det har 207,000 bokstäver.
Ordet publicerades 1981 i en vetenskaplig tidskrift. Och ordet då? deoxyribonuclaecacid (DNA).

Men när jag letar efter utförligare information om ordet hittar jag den här sidan som säger att världens längsta ord har 3,609,750 bokstäver, och är konstruerat av lingvisten Nigel Tomm. Ordet kräver 812 sidor och på ovanstående länk kan man hämta hem boken om man vill läsa ordet — eller bara vill läsa mer om hur det tillkom.

Konsten att handla billigt och snabbt

Ja, något handlat blev det förstås inte, även om det var avsikten. Men lämnar man pengarna hemma så blir utflykten kort. Fast det viktigaste blev gjort — att hämta en bok på biblioteket, som visade sig vara tre.

Imaginary recreation of the Ptolemy Library in Alexandria,

Egypt, from 'Histoire Generale des Peuple
Hungarian School, 15th century

När jag skrev om Runa för lite se'n, upptäckte jag att det finns två biografier om henne. Beställde dem på biblioteket och nu hade den ena kommit: "Författarin-nan Runa, en minnesbild grundad på författarinnans dagböcker och brev" av Maja Beskow. Den boken ser jag fram emot att läsa nu, de två böckerna jag fick på köpet, får vänta eftersom de inte ska lämnas tillba-ka. "En dagbok" av Fredrika Bremer och "Elin Wägner det första fotstegets moder", en antologi som verkar mycket intressant.

Ännu en pausbild

och en tämligen ointressant sådan. Men eftersom Pettas visar samma vita bro på sin blogg i dag, och jag nyss hittat den här bilden, så lägger jag ut den. Jag kan inte riktigt orientera mig, kanske är bilderna tagna från olika håll?

Nattorientering

Jag har rätt gott lokalsinne — men ett par gånger har jag varit totalt vilse. Nu talar jag inte om vilse ute i mörka skogen, utan inomhus. Som den gången jag hälsade på Lynn i Oklahoma City. En helg åkte vi till familjens stuga för att åka vattenskidor.
Ytterdörren till stugan satt på gaveln, och direkt till höger när man kom in, låg det rummet jag delade med Lynn. Till vänster fanns den stora kombinerade daglistugan och köket. I andra ändan på köket fanns dörren till ännu ett sovrum och badrummet.
Nå'n gång på småtimmarna vaknade jag och behövde gå på toa — jag visste ju precis var badrummet låg så jag smög efter väggen i mörkret, och gick rakt in i något. Försökte följa detta något, men det var stort och jag hamnade vid köksbordet. Var ljusknapparna fanns hade jag ingen aning om, dessutom ville jag ju inte väcka familjen, så när jag inte kom runt köksbordet utan gick in i något hela tiden, insåg jag att den enda lösningen (nödlösningen) var att gå ut genom ytterdörren och huka på gräsmattan.
Nästa morgon fick jag förklaringen, Lynns mamma sov i en bäddsoffa som när den förvandlats till säng stod rakt ut i rummet. Det var den jag inte lyckades ta' mig runt. Och köksbordet hade de skjutit lite på för att få mer utrymme kring soffan.