Mördande reklam

 

 Ja, vad gör man inte för att bli vacker? Att kuren förmodligen leder till en för tidig död betyder ju bara att man inte riskerar att bli gammal och ful — fast så resonerade väl knappast kvinnorna som ville få en moderiktigt blek hy, utan finnar, pormaskar, fräknar, rynkor eller alltför rosig hy. 

Dr. Campbell var förmodligen bara en av reklammakarnas många fantasiexperter — för han, och många andra experter fanns bara i reklamens underbara värld:

LADIES! If you desire a transparent, CLEAR, FRESH complexion, FREE from blotch, blemish, roughness, coarseness, redness, freckles or pimples use DR. CAMPBELL’S SAFE ARSENIC COMPLEXION WAFERS. These wonderful wafers have the effect of enlarging, invigorating, or filling out any shrunken, shrivelled or undeveloped parts. Price, by mail, $1, 6 Boxes, $5. Depot, 218 6th Ave., New York, and all Druggists.

Den här annonsen hittade jag i "Vick's Illustrated Monthly Magazine, Volume 17, No. 5, March, 1894. En dollar i dagen penningvärde motsvarar 29.41, så det var inte vem som helst som kunde köpa dessa underkex!

Ända in på 1920-talet kunde man köpa tvål eller kex med arsenik — ja även senare, men då var det ju förbjudet. Det var förresten inte bara arsenik som såldes till skönhetstörstande kvinnor — preparat med bly och kvicksilver var inte ovanligt. Man skulle ju vara blek som en porslinsdocka, eller som den engelska drottning Elisabet I.

okänd konstnär

Förresten så sägs det att det fortfarande säljs farliga produkter i de länder där idealet fortfarande är ett kritvitt dockansikte. Och det räcker nog med att ta en tur på nätet för att hitta misslyckade skönhetsbehandlingar.

Tron verkar allt

Nöjde du dig med att ge Biliousine till din docka, så var ingen skada skedd — förhoppningsvis, en celluloiddocka kanske löstes upp av alkoholen. För alkohol var det för det mesta i universalmediciner, eller patentmediciner som de också kallades, trots att det sällan fanns patent på dessa mirakelmediciner — helt naturligt eftersom man ju inte ville lämna ut sitt recept.

Vad Biliousine innehöll vet jag inte, men alkohol och opium var vanliga i den sortens mediciner.

Exakt vad som mer ingick i "Hunt's Remedy", annat än Apocynum cannabium — en oleanderväxt — har jag inte kunnat lista ut, men vad det än var så var medicinen mycket populär, under en lång tid, för vem vill inte vinna en närkamp över liemannen‽ Hos "Peachridge Glass" kan du läsa mer.

Och vem vill inte hålla sig i god form,

både inuti och utanpå — fast jag undrar om man avser tarmar eller själ, med "inner health".

Och att bli så här piffig och smärt var säkert lika eftertraktat, då som nu. 
Det exotiska sålde tydligen bra, för i reklamen påstod man att "Bile Beans" innehöll ett hittills okänt ämne som utvanns ur en växt som bara de australiensiska urinnevånarna kände till, men som nu tack vare Charles Forde, en påhittad kemist, hade blivit tillgängligt för allmänheten. Trots att firman blev fälld för bedrägeri redan 1905, fortsatte man att sälja sina piller ända in på 1980-talet. Wikipedia har en lång artikel om detta underpiller. 

Ett fusk-förkläde

 Jag fortsätter att leva i det förgångna — läser just nu januarinumret av "The American Woman" från 1918. Perfekt läsning när jag inte kan bestämma mig för vilken av alla böcker från min att-läsa-lista som jag ska börja med. Här finns allt från uppbyggliga artiklar och husmoderstips till skönhetsartiklar och nöjsam reklam.
Värvar jag tre prenumeranter kan jag få ett fudge-förkläde — det vill säga om jag hade levt för drygt hundra år sedan hade det gått för sig, nu får jag nöja mig med att bli inspirerad och kanske sy ett själv.  

Nu sägs det ju uttryckligen i annonsen att förklädet kan användas vid andra husliga sysselsättning, så jag behöver ju inte nödvändigtvis koka fudge, även om det kan vara frestande.
Den som vill veta mer om fudgens historia och etymologi får antingen bege sig ut på nätet, eller läsa vad jag skrev i ämnet för några år sedan. 

Nu tycker jag förstås att modellen till ett förkläde som man kan (det vill säga kunde) beställa mönstret till för 10 cent, är snyggare än det  man kunde få för tre nya prenumeranter. Jag har faktiskt passande tyger liggande, kanske får det bli ett fudge-förkläde utan broderier.

Chocolate Fudge Recipe:

2 cups (400 grams) granulated white sugar

1/2 cup cocoa

2 tablespoons light corn syrup

2/3 cup (160 ml) half-and-half (or light cream)

 2 tablespoons (28 grams) unsalted butter, cut into pieces

1 teaspoon pure vanilla extract

Grease an 8x8 inch square baking pan. Set aside.
Combine sugar, cocoa and milk in a medium saucepan. Stir to blend, then bring to a boil, stirring constantly. Reduce heat and simmer. Do not stir again.
Place candy thermometer in pan and cook until temperature reaches 238 degrees F(114 degrees C). If you are not using a thermometer, then cook until a drop of this mixture in a cup of cold water forms a soft ball. Feel the ball with your fingers to make sure it is the right consistency. It should flatten when pressed between your fingers.
Remove from heat. Add butter or margarine and vanilla extract. Beat with a wooden spoon until the fudge loses its sheen. Do not under beat.
Pour into prepared pan and let cool. Cut into about 60 squares.

Reklam

Visst låter det en aning våldsamt — i synnerhet det där med "flesh brush".

Dr Scotts Electric Hair and Flesh Brush 1882

   Tyvärr är texten så liten att det är svårt att tyda den, så exakt vad som skulle vinnas av denna behandling har jag inte förstått. Men elektriciteten var ju, i sin barndom, populär till det mesta.

Harness world famed Electropathic Belts, c.1890  

 Den här reklamen är lika oläslig, men jag hittar lite information om Harness "electropathic belts" på nätet, och lär mig att Cornelius B. Harness var direktör för Pall Mall Medical Association och Medical Battery Company. Han hade uppenbarligen näsa för affärer för han blev förmögen på sina elektriska bälten.

Bältet bestod av koppar- och zinkplattor som var förbundna med koppartråd och fastsatta på ett bälte som skulle bäras direkt mot huden. Tanken var att om kroppens egen elektricitet blivit rubbad, så kunde bältet återställa de kroppsliga funktionerna.

Och var man inte sjuk så kunde man i alla fall stärka kroppen och bli ännu friskare!

Cornelius Harness gick ut hårt och annonserad varhelst han kunde, bland annat med helsidesannonser i de största tidningarna. Dessutom använde han sig av det välkända knepet att låta nöjda kunder vittna.

 Advert for Harness’ Electropathic Belt, c1893.

Naturligtvis reagerade läkarkåren, och ett fall med en fattig arbetare kom i ljuset. Mannen som nätt och jämt hade råd att köpa mat till familjen, lyckades spara ihop till ett bälte, men dog snart. Då undersöktes bältet och man såg att det bara var metallplattor fastsatta på ett flanellbälte.

Och när så en annan kund stämde firman, kom det i dagen att allt var lögner. Fler missnöjda kunder trädde fram och 1893, efter höga bötesbelopp gick firman i graven.

The Electropathic and Zanderr Institute.

Det tjusiga kontorshuset låg på en prestigefylld adress vid Oxford Street.

Den obarmhärtiga vårsolen

gör klart för mig att jag borde putsa fönstren!

illustration, 1884

Auguste Andre Lan

Men det får vara till ett annat år.  Men vore jag en god husmor, och hade den där sortens fönster som skallrar så fort det blåser en smula, så skulle jag kanske behöva en fönsterputsvakt. 

Window Cleaning Guard, from the New Illustrated Catalogue 

of Garden Implements, Garden Furniture and Requisites, 

published by Wrinch & Sons, 1893

A ladder appeared at my window today 

It comes every Monday, not long does it stay 

Stopping for nothing, a man with a leather 

Climbed rung by rung and in all kinds of weather

His bucket of water is always so dirty 

I daren’t say a word as he often gets shirty 

He splattered my windows with smears oh so many 

Then asked for his money and checked every penny

Each week it’s the same windows splattered with muck 

And I can’t see a lot through my filthy outlook 

One thing I know you can see where he’s been 

But I wish just for once that my windows were clean

                                          David Threadgold

En önskan jag delar med David!

Reklam

Medan jag irriterat klickar bort reklam som dyker upp på skärmen, så fascineras jag av gammal reklam som ofta finns på sidor tillsammans med mer etablerad konst. Den är inte alltid särskilt konstnärlig, men i gengäld ofta rolig och färgglad. Många gånger föreligger det inte något som helst samband mellan bild och text, men förvånansvärt ofta går det att spåra varan eller firman man gör reklam för.

 Vad Stockholm har med Liebig köttextrakt att göra, har jag inte lyckats lista ut, men Wikipedia har en lång artikel om firman och dess historia. Liebig har jag aldrig hört talas om, men i gamla böcker, dricker trötta och/eller nedkylda personer ofta buljong gjort på en "Oxo-tärning", och jag läser att Oxo var en av firmas produkter.

Gamla Katarinahissen 1886

 Bilden är uppenbarligen målad innan den nu gamla Slussen byggdes, och på gamla Katarinahissens tid. Den invigdes 19 mars 1883, och revs 1933, så någon gång däremellan måste bilden ha målats. 

Fem öre för uppfärd och tre öre för nedfärd kostade det att åka med hissen när den var ny. Hur länge det varade vet jag inte, men jag tror att priset var detsamma för upp- och nedfärd i min barndom — men jag minns att man köpte polletter i en automat i gatuplanet.

Säljande rumpa?

 Det är ju förvaringssystem man säljer, inte strumpor, snäva kjolar eller kvinnor (hoppas jag).

Har  vi inte kommit längre än så här? Tanken att en sekreterare ska vara en ung och välsvarvad kvinna som kokar kaffe och letar efter papper i mapparna trodde jag vi hade lämnat bakom oss — liksom att det måste finnas en kvinna med i annonser som inte har ett dugg med kvinnor att göra.

Och varför i all världen envisas man (manlig fotograf?) med att underkläder säljs bäst om modellen försöker se förförisk ut?

Söta berättelser

Jag är barnsligt förtjust i vackra förpackningar och rolig reklam, eftersom jag är medveten om det, så inbillar jag mig att jag inte går på vad som helst i den vägen.  Men det har fått mig att förstå hur svårt det kan vara att motstå läcker reklam.  Både sött och läckert tycker jag det gamla knepet att beledsaga reklamen med en berättelse som förefaller tagen ur levande livet är. 

 

Bland mormors klipp finns en urriven sida från "Good Houskeeping", från 1932. Om hon sparade sidan för receptet skull, eller den lilla berättelsen, vet jag inte — kanske för båda delarna. 

Jag kan tänka mig att reklamen vände sig lika mycket till barnen i familjen, som till husmodern, i U.S.A. har man sedan länge utnyttjat barnen som en slags tjatande mellanhand, för att få föräldrar att köpa diverse, mer eller mindre, onödiga produkter. Men om nedanstående berättelse skulle appellera till dagens barn, är mer än jag kan säga.

 

David and Mary Jane sat on the back porch — quiet, disconsolate, homesick. They had recently moved to a strange town and had only just begun to make a few friends. 

Mother called them in and said: "How would you like to give a little party — say, next Saturday, and ..." 

"A party, Mother?" cried both children, cheering up. "But,"doubtfully, "there's no one to ask." 

But Mother found there were Ted and Ruth, around the corner, Helen and Ralph, at school, Joan and Jack, the amusing twins whose mother had brought them to call last week. 

"What shall we have to eat? You choose, offered Mother. "Gingerbread, for one thing," piped David. "Oh yes, Mummie, lucious Brer Rabbit", seconded Mary Jane.  

* * * 

When they sat down to supper, how those boys and girls did squel when Mother brought in lucious, spicy squares of Brer Rabbit Gingerbread with fluffy whipped cream on top. 

"Yum! Looks good!" Joan exclaimed.

"Can we have more when we finish this?" asked Ted, hopefully.

 Mother was ready with more golden-brown delicious molasses squares, and every mother's child of them had a second helping. Good old Brer Rabbit Gingerbread proved the most popular guest at the party. 

* * * 

When your children are hungry, when they crave sweets, give then this delicious treat. Brer Rabbit Gingerbread is a healthful food for them — rich in iron and lime. Brer Rabbit is old New Orleans molasses, make from the very cream of fresh-crushed sugar cane juice ... distictive in flavor. It comes in two grades: Gold Label — the highest quality light molasses for fancy cookery, delicious on pancakes; Green Label — a rich, full-flavored dark molasses.

 

Det är åratal sedan jag såg melass i svenska butiker, kanske finns det fortfarande i hälsobodarna — jag har inte frågat. En sökning på nätet säger att man kan köpa det i 40 kg dunkar som djurfoder, vilket nog är att ta i om man bara använder en deciliter, eller två, om året. Har du häst, kan du kanske smyga ut i stallet och låna en skvätt, annars får du nöja dig med vanlig sirap om du vill prova den här pepparkakan.

 

 Brer Rabbit Gingerbread  

½ cup sugar 

3 tbsp. butter 

1 egg 

½ cup milk 

½ cup Brer Rabbit Molasses 

1 ½ cups flour 

1⁄8 tsp. salt 

1 tsp. ginger 

1 tsp. cinnamon 

1 tsp. soda  

Cream butter and sugar, add beaten egg, then add alternately the dry ingredients which have been sifted together and the mixture of milk and molasses. Pour into buttered shallow pan. Bake in moderate oven (350°F) 30 to 45 minutes.

 

Namnet Bre'r Rabbit är taget från en av huvudfigurerna i "Uncle Remus", en samling berättelser sammanställda 1881 av journalisten Joel Chandler Harris. Böckerna som är skrivna på en inte alldeles lättförståelig dialekt finns hos Gutenberg — en del av dem med förklarande ordlista på slutet.