Money Lender, 1531.
Plötsligt ramlar ett minne över mig — ett minne som det ta'r mig en lång stund att spåra bakåt för att förstå hur kringelekrokigt mina tankar färdats.
Vi bodde i Åkersberga och jag gick i skola i sta'n — det här var innan det fanns någon busstrafik mellan Stockholm och Åkersberga — det var tåg som gällde, när de gick som tätast gick det ett tåg i timmen. Det kunde bli långa dagar om man missade ett tåg, för tågresan tog i det närmaste en timme, och se'n hade jag tre kilometer att gå.
En dag när jag kom till Östra station fanns det skyltar som berättade att på grund av banarbete, fick vi som skulle till Åkersberga åka Djursholmståget till Djursholms Ösby och där byta till vårt ordinarie tåg. När det var dags att byta tåg insåg jag att jag skulle komma hem betydligt senare än vanligt, så medan jag väntade på mitt tåg knallade jag över till Pressbyrån för att ringa hem. Det var inte en mynttelefon, utan perioderna mättes och man betalade efteråt i kiosken. När jag skulle betala visade det sig att det fattades 30 öre för mig. Eftersom reparationerna skulle pågå ett tag, lovade jag att betala nästkommande dag.
Men den här första dagen var den enda gången jag fick vänta på mitt tåg — resten av veckan bytte jag visserligen tåg, men hade ingen tidsmarginal att springa över till kiosken och betala min skuld. Vid det här laget har min skuld vuxit till vidpass tre kronor — utan ränta!
Vi bodde i Åkersberga och jag gick i skola i sta'n — det här var innan det fanns någon busstrafik mellan Stockholm och Åkersberga — det var tåg som gällde, när de gick som tätast gick det ett tåg i timmen. Det kunde bli långa dagar om man missade ett tåg, för tågresan tog i det närmaste en timme, och se'n hade jag tre kilometer att gå.
En dag när jag kom till Östra station fanns det skyltar som berättade att på grund av banarbete, fick vi som skulle till Åkersberga åka Djursholmståget till Djursholms Ösby och där byta till vårt ordinarie tåg. När det var dags att byta tåg insåg jag att jag skulle komma hem betydligt senare än vanligt, så medan jag väntade på mitt tåg knallade jag över till Pressbyrån för att ringa hem. Det var inte en mynttelefon, utan perioderna mättes och man betalade efteråt i kiosken. När jag skulle betala visade det sig att det fattades 30 öre för mig. Eftersom reparationerna skulle pågå ett tag, lovade jag att betala nästkommande dag.
Men den här första dagen var den enda gången jag fick vänta på mitt tåg — resten av veckan bytte jag visserligen tåg, men hade ingen tidsmarginal att springa över till kiosken och betala min skuld. Vid det här laget har min skuld vuxit till vidpass tre kronor — utan ränta!


