Precis vad jag behövde

 denna grå och våta dag.

 Midnight saw the finishing touches put to the pie. There it stood in the center of the table—which was kitchen, dining-room, and parlor table in one—its flaky crust pinched around the edge by a knowing twist of Miss Serena’s thumb and forefinger, its spicy filling an aromatic golden yellow, and, heaped on the top in little hillocks of delight, the whites of the eggs, lightly browned.

The Prize Pumpkin Pie är en kort charmig novell av en författare som jag uppskattar — vad kan man mer begära, en dag som denna? Mary Rinehart är ju mest känd för sina deckare och kallas ofta för Amerikas Agatha Christie. Kanske borde det ha varit tvärtom eftersom Mary debuterade före Agatha. Trots att den här berättelsen inte löser någon mordgåta, så är den spännande på sitt sätt, och jag undrade, ända från dess början, hur författaren skulle knyta ihop berättelsen på  slutet.

It was a great idea. Men, women, and children thronged into the basement of the store, where the pumpkins were being chopped up. The hardware department reported the sale of innumerable pie pans, and the grocery department trebled its sales of spices, eggs, and flour. Several windows were fitted with rows of wooden shelves, rising tier on tier like circus seats, and by the third day of the contest these were occupied by hundreds of pies—pies with meringue and pies without, pies of rich golden yellow, and pies of soggy dark brown, large pies and small pies, crusts that looked ready to melt with flaky richness, and crusts of rubber-like tenacity. And all day long an interested crowd stood outside, trying, like similar gatherings at the races, to pick the winners.

Jag var övertygad om att jag skrivit massor om Mary tidigare, men allt jag hittar är en gratulation, för några år sedan. Det är hög tid att jag återkommer både till henne och till pumpor, som också de har en särskild plats i mitt hjärta.