Hämnden är ljuv

 Helt säker på att mina ekorrar tänker så, är jag förstås inte, men nog verkar det så.

Jag påstod ju för en tid sedan att ekorrarna inte kom åt maten i fröautomaten — det var innan de kom på att de kunde hänga i svansen och sticka in tassarna i automaten. När de sedan kom på att de kunde skaka den så våldsamt att den for i backen, flyttade jag automaten högre upp, så att den kom att hänga fritt (och jag måste ta fram stegen varje gång jag fyller på maten). Det var inte populärt, de viftade vildsint med svansen och glodde på mig. 

Men så kom de på hur de kunde ge igen — jag har kanske sagt att det finns en ljusslinga i samma magnolia som automaten hänger i —  i morse när jag kom ut, så ligger ett av ljusen på marken.  

 De har inte nöjt sig med att gnaga av en kabel, utan för att riktigt visa sitt missnöje, bitit av båda kablarna till en lampa! 
Om jag skaffar en ny slinga till nästa år, så vet jag att den inte får vara i närheten av fågelmaten! 

Nu ska jag se om min kappa är färdigtvättad. Jag tog nämligen, vad jag trodde var en genväg, på dagens promenad — eftersom jag inte hade lust att vada över en strid bäck, fick jag i jakt på en bro plöja mig fram bland det våta slyet, och det satte sina spår — förutom att det visade sig vara den omtalade senvägen.