"Don't judge a book by its cover"

men det tycks vara vad många gör. För en tid sedan kom jag att lyssna till ett radioprogram där en grupp barn utsåg årets bästa barnbok. Det var verbala barn som hade kloka synpunkter på vad de läst. Men så säger en av dem, om en av böckerna, att den boken skulle han aldrig ha läst om den inte hade varit med bland de utvalda böckerna — för han gillade inte omslaget. 

 Det fick mig att tänka på barndomens biblioteksinbundna böcker, de flesta röda, men det fanns blå, och bruna (undrar om det inte fanns en och annan grön också). Ibland var omslagsbilden infogad framför försättsbladet, men oftast fick titeln avgöra om man ville läsa boken.  

Till min stora förvåning är det inte bara barn som resonerar så, tjejerna som arbetar på mitt bibliotek berättade att de kan tala sig blå i synen för en bra bok, men gillar inte låntagaren omslagsbilden så väljer de inte den boken.

Så synd, tänkte jag, om läsvärda böcker inte blir lästa bara för att man inte gillar omslaget — för det finns många dåliga omslag. Det är förstås min subjektiva åsikt, men vad man än tycker, så är det intressant att studera omslagsbilder. 

 Bland det värsta tycker jag är när gamla böcker kommer i nyutgåvor med moderna omslagsbilder. Som den här boken som först kom ut 1886. Går man bara efter bilden så tycker jag att den här, av Lennart Franzén från 1970, är rätt avskräckande.

 Precis som den här nyutgåvan av "An Old-Fashioned Girl" från 1991 inte gör innehållet rättvisa. Originalet gavs ut 1870. Vad jag frågar mig, är om den som valt en av dessa böcker efter omslaget, fortsätter att läsa sedan hon upptäckt att boken har över hundra år på nacken och inte handlar om den sortens kärlek som moderna ungdomsböcker berättar om. Falsk varubeteckning.
En annan synpunkt på omslagsbilden är att den kan avslöja för mycket om handlingen, det berättade en författare för mig som var mycket irriterad över omslaget till en av sina böcker, där hon inte haft något att säga till om.

 25-öres romanerna (liksom 50-öres och 1-kronas) är värda ett eget kapitel, så jag tänker inte fördjupa mig i ämnet, bara konstatera att det inte bara var strunt som gavs ut i billighetsupplagor — jag har både Strindberg och Lagerlöf, i sladdriga sönderlästa upplagor i mina hyllor. Och ibland hade de omslag av kända konstnärer, som här av Jenny Nyström.

Ett eget kapitel är också alla arbetade vackra omslag och inbindningar värda, men det får bli en annan dag. Här "Folkungaträdet" i vackert skinnband med en dedikation av författaren den 10 augusti 1906.