Vårt avpersonifierade samhälle

 Det ringer en gosse från Telia, för att förhöra sig om allt fungerar som det ska. Det vill säga, det var vad han sa — men det verkliga skälet var nog för att han ville pracka på mig fler tjänster. När jag berättade om problemen med min telefoni, så var det inget han kunde göra något åt. Men det var en väluppfostrad och trevlig pôjk, som säkert bara gjorde vad han blivit tillsagd att göra. 

Så frågar han hur min TV fungerar, och jag svarar helt sanningsenligt att jag inte nyttjar TV. Jag hör hur han kippar efter andan, och han frågar stammande varför. När jag talar om att jag läser, lyssnar på musik och umgås med mina vänner, skrattar han lite generat, men säger att det låter bra. Varpå jag föreslår att han ska prova det själv. Han fnissar och säger lite svävande att han kanske ska göra det.

Efteråt blev jag uppringd (automatiskt) för att svara på några frågor angående telefonsamtalet. Att svara med en siffra är lika svårt som att kryssa i bara ett alternativt, när det man verkligen anser inte finns som ett alternativ. I alla fall för mig som blivit lärd att svara med fullständiga satser, och motivera min åsikt — vilket oftast slutar med att jag flyter fram i episk bredd. Vilket naturligtvis är det alla som gör undersökningar vill undvika.

Dagens samtal var OK, men det var inte de kontakter jag nyligen haft med PostNord. Fick en paketavi i förra veckan, visserligen har jag lantbrevbäring, men nu för tiden kommer inte brevbäraren självmant in med paketet, vill man ha det utburet får man ringa och säga till om det. Så det gjorde jag — och jag ringde därför att när jag nyligen försökte sköta samma sorts ärende via datorn, så funkade det inte. Varje gång jag skrev in avins nummer, kom det ett meddelande som sa att numret var fel. Därför skippade jag datorn i tron att det skulle vara enklare per telefon. Men jag hamnade hos en automatisk tjänst, där jag skulle knappa in avins nummer. Men deras telefoner har lika svårt att fatta som datorerna, för varje gång jag tryckte in numret, säger en röst att jag ska göra om det eftersom numret inte uppfattades. Då gav jag upp och valde att tala med en riktig människa. Fast jag är inte helt säker på hur riktiga människor PostNord har på sin kundtjänst — den första tösen, började stamma och lät uppenbart nervös när jag uppgav numret, men sa till slut att en kollega skulle hjälpa mig. Det första denne ohängda kollega säger, när jag framför mitt ärende är: "kan du inte göra det på datorn?" Jag ryter ett nej, och får i nåder åter rabbla avins nummer — då muttrar killen något ohörbart och lägger på.

Min brevbärare har fortfarande inte fått ett meddelande om att paketet ska bäras ut. Men paketet har jag fått eftersom min brevbärare är en normal och hjälpsam människa, som fixade det hela till nästa dag.