Conan Doyle skrev ju mycket mer än böcker om Sherlock, böcker som jag först som vuxen blev medveten om. Och hans bok The Coming of the Fairies, hittade jag först sedan jag börjat rota runt hos Gutenberg. Det är en märklig historia hur Conan Doyle, utan skymten av några tvivel, trodde att några foton med älvor var äkta. Ett par flickor 16 och 9 år gamla hade klippt ut älvor i papp, och fotograferat varandra tillsammans med dessa älvor. Hela historien kan du läsa om på Wikipedia.
Så för lite sedan hittade jag "Från Holmes till Sherlock", en tämligen nyutkommen bok av Mattias Boström. Det är 500 sidor med pyttesmå bokstäver — mina irriterade ögon revolterar, men jag är fast i den faktaspäckade, och intressanta boken. Här får jag veta allt som finns att veta om Conan Doyle, hans utbildning, förebilden till Sherlock Holmes och alla personer som figurerade i hans liv. Ja, till och med vad Conan tänkte får vi veta — och det är väl det enda jag ställer mig en gnutta tveksam till, hur Mattias Boström kan veta vad som rörde sig i huvudet på Conan Doyle.
När jag behöver blunda lyssnar jag till någon av Gutenbergs alla talböcker om Sherlock. Vill du också göra det, så vill jag bara varna för alla böcker med syntetiskt tal. De är förfärliga, entoniga och med ytterst korta mellanrum mellan orden. Lika trista att lyssna till som de böckerna som är inlästa av en riktig människa, med brittisk accent, är en njutning att lyssna till.
Mötte jag Sherlock, skulle han utan tvekan kunna tala om att jag är ägd av en grå och vit katt. Det behövs varken förstoringsglas eller en sherlockhjärna för att upptäcka alla katthår, men det finns ju ytterligare ett par tre saker att säga om mig — vad skulle Sherlock mer kunna säga om mig? Kan man avläsa dagens människor på samma sätt som Sherlock gjorde? I dag vill ju alla se likadana ut, klasskillnaderna inte är lika synliga och så värst mycket lera som stänker upp från vagnshjul finns ju inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar