Vart ta'r tiden vägen?

Jag letade efter en lämplig vas till några av häggmispelkvistarna jag klippt av — vi lider verkligen ingen brist på vaser, men har sällan en vas som passar perfekt till buketten. Till slut hittade jag en liten keramikvas, som jag tro min far fick i 50-års present. Jag märker hur ett stort leende sprider sig över mitt ansikte, jag fnissar faktiskt där jag står alldeles ensam på en pall i köket. Men jag är inte längre i köket, jag är femton eller sexton år och sitter i vårt klassrum på Karlavägen. Vår klass tränar på att hålla tal — tyvärr minns jag inte alla sanslöst roliga tal, men jag minns att skrattsalvorna ekade mellan väggarna på innergården. Någon, kanske Björn, eller var det Gert, skulle hålla ett tal till John, på hans femtioårsdag. Högtidstalaren lämnade fram en imaginär vas från Orrefors, och talade sentimentalt om våra gemensamma ungdomsår. Där satt vi, med bortåt trettiofem år kvar till den förväntade Orreforsvasen, och tyckte att det var obegripligt avlägset — löjeväckande avlägset.