winged words
Exakt hur det började minns jag inte — kanske har jag aldrig vetat det — det var nog så att kompisen Chris och jag ordtramsade, varifrån steget inte var långt till att tala om böcker i allmänhet och Lilian Jackson Brauns “The Cat Who-böcker” i synnerhet. Böckernas huvudperson, James Qwilleran, som är journalist säger sig kunna skriva 1000 ord i vilket ämne som helst. Chris och jag frågade oss om vi skulle klara det — sedan gled samtalet över på något annat, och vi kom aldrig fram till om någon av oss skulle klara det. Några dagar senare ringer hon och berättar att hon tagit upp ämnet med några andra vänner, som båda var villiga att prova.
Det slutade med att vi var fem personer som var villiga att försöka skriva mellan 500 och 1000 ord i ett givet ämne. Två av oss hade svenska som modersmål, två var engelskspråkiga från början men behärskade svenska, och en av oss var trespråkig (minst — jag talar alltså om att behärska språken). Vi bestämde oss därför att varannan gång skriva på engelska och varannan på svenska.
Hur gick det då? Jo, det var roligt men svårt — ämnena gavs av äkta hälfter och goda vänner och kom att handla om allt från mytologi till rymdresor.
Tyvärr har nog det mesta vi skrev försvunnit vid datorhaverier. Nej, vi skriver inte längre, livet har kommit emellan med sjukdom och död.
Böckerna om Qwill och hans katter Koko och Yum Yum finns att köpa både hos Bokus och Adlibris om någon är intresserad — det är lättsam underhållning, som räcker ett bra tag, för jag tror att det är 27 eller 28 böcker i serien. De senare inte alls lika bra som de första.
Tack Debbie för att du påminde mig om vårt roliga experiment!
Kul idé. Och det är ju – på en blygsammare skala – ungefär som lördagstemana. Eller Galleri Fredag. Någon hittar på ett ämne och så skriver man! Eller snarare: någon hittar på ett ämne och man tänker NO WAY, det där kan jag verkligen inte skriva om/har jag ingen bild alls till. Fast ämnet ligger ju där och drar till sig tolkningar och associationer och så när fredagen/lördagen kommer har man alltid en bild eller text som passar. Någorlunda i alla fall. Mycket disciplinerande och bra. try it You'll like it!
SvaraRaderaKarin,
RaderaJa, det var jätteroligt - och svårt.
Det har vissa likheter med lördagstemat - att någon utomstående väljer vad du ska skriva om, men se'n ser jag inte fler likheter.
Vår grupp var liten och stängd för utomståenden, vi diskuterade våra texter ur alla tänkbara vinklar. Språket var lika viktigt som innehållet, vi kunde diskutera formuleringar och prepositioner i dagar - och i den mån vi illustrerade texten så var bilden underordnad texten. Att blanda språken var en dödssynd - om det inte byggde på ordlekar, som man bara förstod om man talade båda språken.
Margaretha