Ems modeblogg

slår upp portarna och ägnar det första (och sista) modeinlägget åt schalar.

She was a fearless and familiar little thing, who asked disconcerting questions, made precocious comments, and possessed outlandish arts, such as dancing a Spanish shawl dance and singing Neapolitan love-songs to a guitar.
                               The Age of Innocence 
                                                 Edith Wharton

Är det något vi har gott om här i huset så är det schalar — några stickade, men de flesta vävda. 
Kvadratiska, 

rektangulära,  

två sådana här stickade jag för en evighet se'n,

 då när man var tvungen att ha något för

händer, när Stenmark åkte

  

trekantiga och  

V-formade. 

Med fickor och utan fickor.

Så finns ju alla gränsfall, tygstycken med en söm eller ett enkelt näst, blir ett mellanting mellan schal och plagg, en del riktigt fiffiga — andra bara missklädsamma och svårburna. Den på 80-talet,så populära kokongen räknar jag till den senare kategorin. (Dessutom svårfotograferad, både med och utan modell). Filten får väl räknas som en slags schal, jag har ofta använt små kvadratiska filtar och ett skärp som ytterplagg.  
Och nu kommer jag till det som fick mig att tänka på schalar — en väninna skickade mig den här länken till tolv filmsnuttar som visar hur man kan knyta sina schalar.

Var tacksamma för att jag avstår från att visa "dagens klädsel" — skulle någon vara nyfiken, så kan jag berätta att Dickens beskriver mig väl:

Her shawl looked particularly like a tea-leaf after long infusion.
                            från Little Dorrit