De små gesterna

Lotta är min väninna Annas sonhustru. Hon stannar till här, för att lämna över ett paket, när hon ändå åker förbi. Hon har ont om tid, men stannar tillräckligt länge för att dricka en kopp te och äta en Sally Lunn bulle. Det är första gången, men det känns som om vi alltid känt varandra. Åskar ger henne sitt godkännande — han sitter avvaktande under bordet en stund, innan han hoppar upp och nuddar med sin nos vid hennes öra. Du är OK tycks han säga, innan han slår sig till ro på fönsterbänken.
”Å”, sa Lotta, ”så borde man alltid göra, tala om att man tycker att folk är OK”.
Visst borde vi det, även om man inte nosar folk i örat. Men det finns ju många andra sätt att med eller utan ord, visa att man uppskattar varandra. Jag skulle kunna skriva en lång lista på vad som glatt mig under åren.
Som i går, när jag upptäcker att vår postlåda står på backen, lutat mot soptunnan. Jag lyckas, med stelfrusna fingrar, lossa en mutter, men skruven har rostat fast, och jag får inte bort den. Så jag går tvärs över vägen, till verkstaden som finns där, för att få låna lämpliga redskap. ”Låt den vara”, säger tjejen i receptionen, ”jag skickar ut en kille att fixa det!” 
Med posten kommer ett vackert kort, med en kort hälsning från en e-vän på Hawaii, som jag aldrig träffat i levande livet.
En annan e-vän, som jag inte heller träffat, brukar skicka mig sina böcker, sedan hon läst dem.
Och innan Lotta ger sig av, frågar hon mig om hon kan hjälpa mig med något. Jag undrar om hon vill bära upp två tio kilos lådor för trappan. Det gör hon gärna, och när hon kommer upp snavar hon nästan på dammsugaren, som jag inte orkat bära ned. 
”Ska jag dammsuga trappan” frågar Lotta, som redan borde vara på väg. 

När jag läser om Jane Goodalls forskning kommer jag tillbaka där jag började — våra meddjur är bra på att visa sina känslor:
"She also observed behaviors such as hugs, kisses, pats on the back, and even tickling, what we consider "human" actions. Goodall insists that these gestures are evidence of "the close, supportive, affectionate bonds that develop between family members and other individuals within a community, which can persist throughout a life span of more than 50 years. These findings suggest similarities between humans and chimpanzees exist in more than genes alone, but can be seen in emotion, intelligence, and family and social relationships."