Kulinariska pulver

 Nyligen talade jag med en av mina vänner som delar sin tid mellan Salem, Oregon och Stockholm. Om amerikansk matlagning, finns en hel del att säga — och det gjorde vi. Bland annat gjorde vi oss lustiga över alla hel- och halvfabrikat. När man, ofta mer artigt än ärligt, säger att något man bjuds på är gott, talar värdinnan genast om hur enkelt receptet är; bara man införskaffar en förpackning kakmix som blandas med ett paket vaniljpuddingmix, kanske lite jello (valfri smak) och ovanpå bakverket stjälper man ut en burk pajfyllning (gärna körsbär, som tycks vara en favorit) och så sprejar man rikligt med konstgjord grädde över hela härligheten.
Detta fick mig att tänka på en artikel jag nyligen läste, där lärde ag mig att barn och ungdomar är så vana vid syntetiska smaker, att om de blir bjudna på riktiga jordgubbar, så spottar de ut dem, därför att de inte smakar riktiga jordgubbar!
Jag minns också att vi i Sverige hade ett pulver som skulle blandas med vatten, och vispas så fick man något som såg ut som vispgrädde. Vi kallade det pappersgrädde, kanske var det en felläsning, (ungefär som ”knallröd” nyponsoppa fast det stod kallrörd) fast jag vet inte vad det egentligen stod.
Men så upptäckte jag, när jag läste konsums ”mer smak” (om vilken också kan sägas rätt mycket, fast jag inte gör det), att även i Sverige förekommer recept där merparten av ingredienserna är halvfabrikat och av ett särskilt märke.