Grattis Sarah!

Sarah Doudney 

15 januari 1841– 8 december 1926

Sarah hör inte till de klart lysande stjärnorna på den litterära himmelen, men jag tycker ändå att alla kvinnor som kämpade för att försörja sig med hjälp av sin penna, är värda att uppmärksammas. För som någon (Mark Twain?) sa, så är det lika mycket arbete med att skriva dålig, som god litteratur. Vem som sen bestämmer vad som är vad är en annan femma.
Här tar jag mest Sarah som en ursäkt för att tänka högt kring alla möjliga aspekter av dåtidens författarinnor.
Nu vet jag inte säkert om Sarah var tvungen att skriva för att få mat på bordet — hon kom tydligen från en relativt välbärgad familj — snarare kan jag tänka mig att hon, som hemmadotter, var tvungen att ha något vettigt att göra. Stod valet mellan att producera antimakasser eller texter, så har hon min sympati. Jag undrar alltid över, hur mycket i dessa kvinnors romaner, som är fria fantasier, önskedrömmar och vad som bygger på egna erfarenheter. 
Gutenberg har bara en bok av Sarah: ”A Vanished Hand” från 1896 (på ett ställe står det 1893-4). Den har jag gett mig i kast med, och roas av hur en tämligen enkel, och osannolik, intrig kan tänjas ut i 19 kapitel. 
Vad man kan lära sig av gamla böcker, även dåliga sådana, är hur man levde, hur man talade, klädde sig och vad man åt — just den sortens detaljer är ofta kvinnor bättre på att skriva om än män.
Och synen på kvinnor och deras utseende är alltid intressant att notera:
”She had a dark, delicate face, as changeful as an April sky. It was not a happy face; the dark eyes were restless, the soft lips often quivered. And yet, in spite of sorrow and unrest, and the experiences of nearly nine-and-twenty years, there was an extraordinary freshness, almost girlishness, in her appearance, which did not suffer even from the close proximity of younger women. The mourning dress, fitting closely to her graceful figure, told its own story of recent loss.”
Påfallande ofta, stöter man på den här sortens beskrivningar, som visar på hur annorlunda man såg på en persons ålder - och det gäller både kvinnor och män. En person kan trots sina 40 år, röra sig som en yngling eller ung flicka.
I just den här boken, inleds varje kapitel med en vers, och som alltid undrar jag, om författaren fick sitta och leta efter passande verser (ibland andra citat), eller om man anpassade kapitlets innehåll efter befintliga verser.