För lite se’n talade ByFånen om barndomens hemliga språk. Det väckte många minnen, både från min egen bardom, och hur jag som vuxen helt skamlöst utnyttjat barns fascination för hemliga språk och chiffer. Det brukar gå utmärkt att få de mest läs-och skrivovilliga ungar att skriva hemliga meddelanden. Ofta sammanfaller perioden med ett intresse för att mäta och räkna ut saker — här gives utmärkta tillfällen till att rita kartor och anordna hemliga skattjakter.
Medan klasskompisarna höll sig till morsealfabetet, så tyckte min kompis Lena och jag att det var för riskabelt, med något som vem som helst kunde förstå. Vi konstruerade helt enkelt ett eget teckenspråk. Ett tecken för varje bokstav, det var inte på något sätt diskret — vi räckte aldrig ut tungan, men annars var våra tecken helt i stil med bilden ovan — och vi höll på att driva vår lärare till vansinne när vi satt och viftade på lektionerna. Så för att spara både henne och oss, omsatte vi tecknen till stiliserade skrivtecken. Det enda problemet var att min kompis var så usel på att stava.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar