humph

B.B. I

By Robert Mcclintock 

stod  det på ämnesraden i ett mejl, jag nyligen fick — och det fortsatte, “du hade rätt (som alltid)”.
När jag, för många år sedan, hälsade på Stephanie, hade hon två katter. Gammelkatten Doggie (hon skällde mer än jamade) och en pytteliten vit kattunge med svarta fläckar. Doggie, var trots sina femton år en livlig dam, som gärna klättrade i gardinerna och sov i lampkronan. Kattungen var en liten försynt tös, som smög efter väggarna — jag kallade henne sötnos och det tyckte Stephanie lät så gulligt att hon fick heta det. Fast det blev ju Sotnos, vilket passade utmärkt, eftersom en av de svarta fläckarna satt på nosen.
Som så ofta i U.S.A. stod familjens badrumsdörr alltid helt öppen, och jag föreslog att de skulle börja fälla ned locket på toan, eftersom Doggie var mer vild än tam. Men den idén vann inget gehör — katter klarar sig alltid påstod Stephanie, och sen blev det inte mer sagt om saken.
Vi övergick tll att diskutera kattluckor, eftersom Stephanie tänkte köpa en. Jag hade ingen erfarenhet av kattluckor, så jag nöjde mig med att påpeka att de flesta katter gillar att “dra till huset”, och att jag inte uppkattar deras generositet.

Nu berättade Stephanie i sitt mejl att hon en morgon, när hon hade hade bråttom till arbetet, kom på att hon glömt ett par brev hon skulle posta. Så hon rusade in, för att hämta dem, och hör då ett konstigt ljud från toaletten. Sötnosen har ramlat i toan, med huvudet före! Några minuter till och det hade förmodligen varit för sent.
Kattluckan har varit låst i ett par år nu — ända sen det visade sig att en grannes katt blev dökär i Sötnosen, och till Sötnosens förtret, mer eller mindre flyttade in huset. Visserligen var det en lucka med magnetlås, som bara öppnades när Sötnosen kom i närheten med sitt halsband, med rätt “öppningsmagnet”. Problemet var att grannkattens halsband också låste upp luckan. Och grannkatten hade alltid presenter med sig — levande föda.