Be patient toward all that is unsolved in your heart and try to love the questions themselves, like locked rooms and like books that are now written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.
Woman reading by candlelight, 1908
Peter Vilhelm Ilsted
Mirjam (Maryam) anses vara den ursprungliga formen av Maria, som med alla sina varianter är det vanligaste kvinnonamnet i den kristna världen.
Inte underligt då att veckans tema har vållat mig — och säkert många av er andra — en hel del vånda när det kommer till att välja bara tre böcker.
Det är inte länge sedan jag upptäckte Black Maria M. A. — en deckare (deckarinna) som sprungit ur John Fearns sanslöst produktiva fantasi. Han skrev, mest sf, under många olika pseudonymer, Men när han skrev om Maria använde han sig av pseudonymen John Slate, och höll sig (i stort sett) till en vedertagen deckarintrig.
Här finns den klassiska något trögtänkta & trångsynta inspector Morgan, liksom den klassiska brittiska synen på den vulgära (men godhjärtade) amerikanen.
Och så Maria förstås.
”Vid det öppna fönstret uti ett prydligt hus straxt ofvanför Mosebacke och med den mest hänförande utsigt satt den aftonen ett fruntimmer med ett ädelt, allvarligt och skönt ansigte. Hon hade redan lemnat bakom sig ungdomens fröjder och illusioner. Hon kunde vara omkring fyratio år.”
Blad ur qvinnans lif (1859)
Så har vi Marie Sophie Schwartz — en intressant kvinna — och en oerhört produktiv romanförfattare.
Hon skrev om det som engagerade henne, kvinnosaksfrågor, aktuella samhällsfrågor och ståndsfrågor.
Hon var, som jag redan sagt, mycket produktiv och blev, delvis därför, naturligtvis inte tagen på allvar av de stora pojkarna — hon var ju bara en kvinna! (En fras som min mor fick höra på 30-talet när hon begärde löneförhöjning).
När jag var elva, eller kanske tolv år, fick jag, av en äldre släkting, en låda med väl lästa 25-öres romaner. Där var en blandning av Selma Lagerlöf, August Strindberg, Paul Bourget, Mrs. Hungerford, Zacharias Topelius, Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Charles Dickens, Hedwig Courths-Mahler, Marie Sophie Schwartz med flera — som synes en sannskyldig författarpytt. Då svalde jag allt, utan tanke på varken kvalitet eller eventuella inlägg i samhällsdebatten.
Den sortens tankar kom några år senare, och nu har jag precis börjat att läsa om
Om Mary Roberts Rinehart har jag skrivit tidigare — i dag har jag valt en av hennes kortaste noveller ”At the Foot of the Hill”, en rar historia om en äldre man som känner sig överflödig. Den visar på bredden av hennes författarskap, för hon är mest känd för sina deckare, som ibland räknas till de hårdkokta. För några år sedan skrev jag om en annan av hennes noveller.
