Slussen

 

              Straxt bredvid Slussen,

              Långt ner i pussen 

Där matronor går med tunna och stång,         

              Där menigheten 

              Rensar trumpeten, 

Satt' sig Bacchus ock en gång.

Spelverket gick och sjelfva röfven gret. Där satt en Doctor, där satt en poet. Pukorna gå: Bom bom bom bom bom bom           

               Skål för all den menighet!

                                     19/12 1767 

Vet inte när min far tog det här fotot, men det måste ha varit bortåt 200 år efter det att Bellman skrev den här versen.

Även om bilden togs innan jag föddes, är det ungefär så här jag minns Slussen, som jag under några år passerade dagligen på min väg till och från skolan.

Jag tror att nästan varenda författare som skrivit om Stockholm lyckats klämma in minst några rader om Slussen — och ofta betydligt mer.

Fogelström lät de flesta av sina personer passera Slussen, Harry Blomberg skrev en dikt ”Slussen, Kl. 6 e. m.”, och i Almkvists ”Smaragdbruden” får vi följa med Mannerskog på en promenad från Söder till Regeringsgatan.

”Kyrkogårdsportarne voro icke upplästa; och sådant kunde kanske ej väntas på en timme eller par. Han begaf sig derföre till den låga del af stenomgärdningen, som han i går aftons förmärkt på vestra sidan. Framkommen hit, såg han väl också nu det lilla röda huset, N:o 4, med sitt fönster, gent emot sig. Men rullgardinen var nedfälld för herr kyrkfogdens rutor.

     Utan all förlägenhet således, och det desto mera som han icke vidare bar något under armen, hoppade han först upp på muren och sedan ned derifrån på gatan, som här stryker utmed Catharinæ kyrkogård, och hvilken vänner emellan benämnes Oxgränden, ehuru den tillika lärer hafva ett bättre namn, hvilket likväl för Mannerskog var obekant, oaktadt han någongång hört, att ett sådant skulle gifvas. Vi anteckna tills vidare denna lilla omständighet.

Med raska fjät och muntert sinne gick han denna gränd upp till Högbergsgatan; men vek här icke af till venster, hvarigenom han 

skulle hafva kommit till Götgatan, utan till höger. Så anlände han ganska snart till Norra kyrkogatan, kom utföre den, och sedan till venster på vanlig väg, till grannskapet af Mosebacke. Hans afsigt var, att på kortaste sätt hinna ned till Slussen, och derifrån rakaste vägen 

genom Staden till Norr, hvarest han bodde vid Regeringsgatan.

    Men då han trädde förbi Mosebacke, fann han plankporten öppen, som ledde in till detta ställe. ”Så bittida?” tänkte han; ”det var besynnerligt!”