skip to main |
skip to sidebar
Ja, så är det nog — jag måste ha ärvt min böjelse för vintersport från min mormor Ruth. Det är hon som står tvåa från vänster — hon dog innan jag föddes, men hennes syster Signe, längst till höger, kände jag väl.
Vinterns käftar slog ihop om oss i natt. Det gick ned till -12,6° och blev inte så värst mycket varmare under dagen.
Men solen piggade upp oss betydligt — det vill säga, älsklingen lät sig inte piggas upp, han klagar högljutt och väljer ut en mjuk och varm säng där han avser att övervintra.Något annat som har piggat upp mig är att en väninna och kollega på Hawaii har blivit så inspirerad av mina adventskalendrar att hon har gjort en egen i år. Så nu får även jag en lucka om dagen! De två som har kommit har haft bilder på blommor från hennes trädgård, och jag misstänker att de andra tjugotvå inte kommer att stå de två första efter. Hon har ju växter i sin trädgård som jag aldrig hört talas om, och hon är en utmärkt fotograf.
Nu är jag tillbaka till julkorten — ett rätt skönt arbete som nu när jag kommit till produktionsfasen inte kräver någon intellektuell insats. Tankarna kan flaxa runt bäst de vill när jag bigar korten — och flaxar gör de. Kanske mest kring alla vänner som hör av sig så här års. Tur att vi har julen, annars skulle vi nog tappa bort många vänner.
Fick skrämselhicka häromdagen när jag skulle skriva ut en text, skrivaren börjar snällt rassla och pappret matas in — se'n tvärdör skrivaren. Lamporna slocknar och det hjälper inte vad jag gör, den vill inte starta. Nu gör jag inte så värst mycket mer än kollar att alla sladdar sitter i som de ska.
Med cirka femtio julkort kvar att skriva ut så kan jag inte komma på något annat än att ringa min dator-guru. Han tycker det låter skumt, frågar om jag kollat sladdarna — och det har jag ju. Sitter den i en dosa? Ja, det gör den ju, men sladdarna i "hålen" bredvid fungerar fortfarande... Prova ändå en annan kontakt, säger han — och jag möblerar om för att nå fram till en. Och si, nu går det! Vilken lättnad!
Och nu är det snart dags att göra vad älsklingen gjort hela dagen.
Ja, så är det nog — jag måste ha ärvt min böjelse för vintersport från min mormor Ruth. Det är hon som står tvåa från vänster — hon dog innan jag föddes, men hennes syster Signe, längst till höger, kände jag väl.
