Det här med tid

Jag vet att jag skrivit om tid förut — men jag hittar bara ett av inläggen, blogger är lite stönig när det gäller att plocka fram gamla inlägg. Så jag ber om ursäkt om jag upprepar mig.
Jag tror att jag var tämligen omedveten om tidens gång under hela min barndom — och jag var nog barn ovanligt länge. Även om jag försökte vara dam i ungefär ett år, med mascara och höga klackar, i tjugoårsåldern, så kan ingen beskylla mig för att ha lyckats med det. Men nå'n gång i den vevan gick det långsamt upp för mig att det inte fanns någon återvändo — barndomen var slut. Och jag insåg att i vuxenvärlden fanns något som kallas tid, något som jag aldrig lyckas få grepp om.
Men insikterna kommer långsamt, så när jag närmade mig de trettio, hade jag nyss accepterat att jag fyllt tjugo och lämnat barndomen bakom mig. Och så har det fortsatt, i fyrtioårsåldern hade jag fattat att jag hade fyllt trettio och nog var vuxen.
Jag ligger minst tio år efter min tid — och det är på samma sätt med årstiderna. Nu har syrénerna blommat över och det är dags att dansa runt midsommarstången — men jag tror fortfarande att det är vår och att jag har hela sommaren framför mig.

Urtid

En författare bland mina vänner mötte en dag en liten pojke på gatan.
— Kan farbror säga mig hur mycket klockan är? frågade pojken.
Författaren, som befann sig i en tillfällig förlägenhet (sådant kan hända även de största), svarade med sin vanliga ärlighet:
— Min gosse, jag är så fattig så jag har ingen klocka.
Men när han märkte hur ledsen gossen blev, tog han honom med sig på upptäcktsfärd efter ett tornur. Och snart kunde han meddela sin lilla följeslagare, att klockan var kvart på tio, varpå denne störtade i väg utan så mycket som ett tack. Men författaren kände sig likafullt tacksam, även om han inte hade begreppet tid i västfickan, ty han visste att det fanns däruppe i höjden där det slog sina bestämda slag.

................................... Ur Trasmattan av Bo Bergman

Tidstankar

The Miser

Jean Babtiste Le Prince

1734-1781

.

Pengar kan du mista,
Pengar återfå,
Lägga i din kista,
Och förvara så.
Ack, men tiden, tiden,
När den är förliden,
Kommer ej igen.
000000000000 J. O. Wallin

.
Tänk om jag behövde en hel kista för att förvara mina pengar! Ett vanligt affärskuvert räcker gott och väl.
Så har drygt två tolftedelar av året bara susat förbi — och jag kan inte låta bli att fundera över hur något som egentligen inte finns kan gå så fort. Dessutom talar vi om tiden stup i kvarten.
Sommartid är vad jag längtar efter nu — och då talar jag inte om det förfärliga påbudet att ställa om klockan två gånger om året.
Så finns det framtid och forntid, rättan tid och otid, dagtid och nattetid, jag inser att jag kan hålla på i det oändliga — nåja, kanske inte i det oändliga, men jag kan rabbla upp fler tid ord än någon har lust att läsa.
Ett av mina favoritord är tidlig, som jag aldrig hört — bara sett i äldre litteratur.
Och jag undrar om man någonsin använder ordet tidsadverbial utanför klassrummen.
Tidsfördriv får mig att tänka på Thoreau som skrev:
Som om man kan slå ihjäl tid utan att skada evigheten.

Bilden har jag knyckt från nätet

.
Och tidsekvation (skillnaden mellan verklig soltid och medelsoltid på en ort) får mig att tänka på stjärntid — vilket jag måste tillstå att jag inte riktigt förstår. Jag mötte begreppet för många år sedan i "Perry Mason solves the case of the Buried Clock" av Earle Stanley Gardner (läser någon Gardner nu för tiden?), men trots att jag återkommit till begreppet många gånger, så fattar jag det bara nästan. Jag fattar det just när jag läser om det — men skulle inte kunna redogöra för vad det innebär.