Grattis Bo!

Livet är ett kaleidoskop, ett stort svart rör med 

speglar och färgade glasbitar. Vrid på röret och 

bitarna bildar olika geometriska figurer — alldeles 

som sina tankar under ödets snurrande hand 

och stränga geometri.

                                      ur boken "Trasmattan"

Bo Hjalmar Bergman 

6 oktober 1869 - 17 november 1967

bilden från stockholmskällan

När jag växte upp visste alla vem Bo Bergman var — så är det nog inte längre, och jag har inte en aning om i vilken utsträckning hans böcker läses. Gårdagens inlägg fick mig att fundera över begreppet trasmattor — hur ordet används i olika metaforer, och mina tankar gick till Bo Bergmans självbiografiska essäer i boken "Trasmattan". I morse plockade jag fram boken, läste valda stycken och mindes att vi gav boken till en av hans nära vänner när den var nyutkommen 1964 — och nu försöker jag, utan framgång, förstå varför hon inte alls uppskattade boken.

När jag läst en stund ville jag veta vad olika nät-källor har att säga om honom och upptäcker att han har födelsedag i dag!

När man tycker illa om en människa, 

säger man att hon har många goda sidor.

                                                                               ur boken "Trasmattan"

Lagom läsportioner

Om människorna tråkar ut dig genom sin nyfikenhet, så tråka ut dem genom att inte vara nyfiken. Ingenting retar som likgiltighet, och det går mycket lättare att tiga ihjäl än att hata ihjäl en människa. Hat är dock liv. Negligering är död.
                         Ur ”Trasmattan” av Bo Bergman


 Läser just nu om (ånyo), Bo Bergmans ”Trasmattan” från 1964. En bok med korta och tänkvärda små stycken. Utmärkt läsning för den som räknar med att bli avbruten ofta, eftersom man inte behöver hålla reda på en handling och ett personregister.

Bo Bergman dog den 17 november 1967, kanske var det på kvällen den 18 eller 19 november, som jag var ensam hemma, och som vanligt vände upp sista sidan på tidningen för att se hur vädret i Stockholm var. Och där bredvid det internationella vädret stod en pytteliten notis som meddelade att Bo Bergman dött.  
Först flera dagar senare kom brevet från min mor med samma nyhet.

Urtid

En författare bland mina vänner mötte en dag en liten pojke på gatan.
— Kan farbror säga mig hur mycket klockan är? frågade pojken.
Författaren, som befann sig i en tillfällig förlägenhet (sådant kan hända även de största), svarade med sin vanliga ärlighet:
— Min gosse, jag är så fattig så jag har ingen klocka.
Men när han märkte hur ledsen gossen blev, tog han honom med sig på upptäcktsfärd efter ett tornur. Och snart kunde han meddela sin lilla följeslagare, att klockan var kvart på tio, varpå denne störtade i väg utan så mycket som ett tack. Men författaren kände sig likafullt tacksam, även om han inte hade begreppet tid i västfickan, ty han visste att det fanns däruppe i höjden där det slog sina bestämda slag.

................................... Ur Trasmattan av Bo Bergman