The language of friendship is not words, but
meanings. It is an intelligence above language.
............................................Henry David Thoreau
Thoughts of Friendship
Sylvia Goebel.
Anne-Marie hade tidigare i veckan ett par listor över vad hon gillar och vad hon tycker är svårt att begripa sig på i det amerikanska samhället.
Det var intressant läsning och jag kunde konstatera att listan på det som var svårt att förstå mest rörde sig kring företeelser, medan det positiva mer hade att göra med attityder.
En hel del på båda listorna, håller jag med om, medan jag funderat kring andra punkter.
Jag blev förvånad över att så många (av de som kom-menterade) höll med om att det är svårt att etablera vänskapsförhållanden med amerikaner. Därför har jag talat om saken med flera vänner som har bott i båda länderna under lång tid. En av dem, en ame-rikanska, tyckte att det var knepigt att få vänner i Sverige och ännu svårare i Danmark, där hon bor nu. Ingen av de andra tyckte att det var någon skillnad. Vi har stött och blött frågan, definierat begreppet vän-skap, varit djupsinniga och ytliga — men egentligen inte kommit fram till hur man kan tycka så olika.
Något som många upplever — och som är svårt att klä i ord — är att vi förändrar oss beroende på vilket språk vi talar. Det är inte fråga om stora förändringar men man blir svenskare på svenska och mer amerikansk eller brittisk när man talar engelska. Q som talar en himla massa språk, säger att hon blir mer känslosam när hon talar polska och mer organiserad på tyska. Vi funderade på om det har något med saken att göra, om de som känner så möjligtvis inte tänker på mot-parten som någon av en annan nationalitet, och därmed har lättare att acceptera de skillnader som naturligtvis finns.
Vi nordbor som inte alltid visar känslorna tror, innan vi lärt oss bättre, att om någon säger "let's keep in touch", så betyder det början till något som kan utvecklas till en vänskap. Då känner vi oss kanske försmådda när vi aldrig får svar på våra brev — men när vi lärt oss att sålla agnarna från vetet så hittar man alltid de potentiella vännerna, var i världen vi än befinner oss.
Vi har också talat om det faktum att många ameri-kaner har lätt för att uttrycka sig eftersom man tidigt uppmuntrar barnen att göra det. Fast det gäller långt ifrån alla — det spelar ingen roll i hur många år man tvingats stå framför klassen och berätta om sin hobby eller älskingsdjur — är man blyg så är man. Och det finns rätt många osäkra och blyga amerikaner, fast de kanske kommer i skymundan av sina mer framåt landsmän. Jag känner en amerikansk kvinna som i sitt arbete måste tala inför mindre grupper, rätt ofta. Hon får diarré varje gång. Hennes syster är bland de mest utåtriktade och frejdiga personer som jag känner.
Efter ett antal konferenser och föredrag i USA har jag insett att det inte är någon skillnad på de goda föredragshållarna — men så usla föredragshållare som "över där" har jag aldrig stött på i Sverige. Minns en kvinna som visade skitiga diabilder och alla fakta drunknade i "hoppsan, den bilden har jag bestämt visat förr eller oj, den kom upp och ned eller nej men, den skulle ju inte vara med". Ibland kanske vår nordiska självkritik är av godo.
Anne-Marie tog även upp, det för oss märkliga feno-menet, att många hus och lägenheter inte har någon hall eller tambur. Jag har mentalt besökt alla bostä-der jag kan dra mig till minnes, och till min stora förvåning insåg jag att jag nog besökt lika många hus med som utan hall. Kanske trodde jag att de hall-lösa var i majoritet eftersom det är de husen som sticker ut för oss som är vana vid tambur med klädhängare. Så slog det mig att i många hem i Storbritannien lägger man fortfarande ytterkläderna på värdparets sängar.
När det gäller affärernas öppettider, så har ju vårt facket alltid stretat emot för mycket kvälls och helg arbete. Kanske är det priset vi betalar för ett starkt fack — att vi inte kan handla dygnet runt?
Visst var det trevlig när mjölkbudet knallade in i min tants kök, ställde in mjölkflaskan i hennes kylskåp under det att vi småpratade med honom — bland annat om hans och hans fru reumatism. Jag kan inte tänka mig att den både branta och långa trappan upp till köket kändes bra i hans gamla knän. Och jag tror inte längre att den sortens trogna bud längre finns ens i USA. Här har vi aldrig haft den servicen, så något fack för mjölkbud har väl aldrig funnits, men våra brevbärare slipper, tack vare facket, mer och mer ifrån liknande trappspring.
USA är ökänt för sina usla tvättmaskiner, och efter-som det är ett känt faktum kan man undra varför ingen gör något åt det. I synnerhet som amerikaner tvättar stup i kvarten — många anser ju att man inte kan ha samma kläder på sig två da'r i rad i skolan eller på arbetet. Och man kan inte lägga en använd tröja i byrån.
Nu har vi inte det klimatet som de har på många håll i Staterna, ibland behöver kläderna faktiskt tvättas efter bara en dag i hög luftfuktighet och bastuvärme.
Kanske är det en av orsakerna till amerikanarnas besatthet av våtservetter, luftrenare och bakterie-dödare. Vilket inte betyder att det berättigar överanvändningen av kemiska rengöringsmedel.
Oj, så ordrik jag blev — bara en sak till. Om alla håller med om att svenskarna i gemen är avundsjuka på varandra, de själva undantagna, så borde det ju inte finnas så många avundsjuka människor kvar?
