Possessing Prudence — novellutmaningen

35. Läs en novell vars titel är en allitteration — Possessing Prudence av Amy Wentworth Stone, ur Atlantic Narratives (1918)

The Incorrigible

  John Burr 

To do Aunt Annie justice, it should be said that rooming with Prudence Jane did not tend to cultivate in one a nature that was trustful and confiding. And yet at heart Prudence Jane was really not at all the incorrigible little fibber that she seemed. She told fibs, not because she wished to deceive, but because the dull facts of life were so much less interesting than the lively little romances which she could make up out of her own head. When one is a creative genius one naturally rebels at being shackled to anything so tedious as a fact. Prudence Jane, looking back over a day, could rarely separate the things which had really happened from those she had invented.

En nöjsam berättelse — trots att den handlar om hur förfärlig barnuppfostran var för hundra år sedan. Bestraffningarna var visserligen inte fysiska, men visade icke desto mindre på vuxnas behov att kuva barnen. Men eftersom det är barnet som avgår med segern, är det rolig läsning.
Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om författarinnan, men ser att det finns andra böcker och noveller av henne.

Prudence Jane had seven teasing, mimicking brothers, and whenever one of them caught her saying a punish-sentence it was days before she heard the last of it. Already in the garden below there was audible a shrill voice singing, 'A lie is an abom-i-na-tion un-to the Lord,' to the tune of 'Has anybody here seen Kelly?' 

Att stå i skamvrån och upprepa en "straff-mening" 400 gånger kan inte ha varit kul — och det blev säkert inte roligare av att bröderna stod i trädgården och sjöng samma mening — på den här melodin:



Lästa noveller:
 29. Läs en novell där någon dör/har dött — How He Left the Hotel, ur "Collected Stories" av Louisa Baldwin.

Cats — novellutmaningen

39. Läs en novell med en huvudperson som har ett husdjur —  "Cats", ur novellsamlingen ""Be Good to Yourself. A Book of Short Stories" (1930), av Nellie McClung (en spännande och intressant bekantskap).

I mean real cats, the furry ones who lie before the fire or sit in windows and brighten the world with their cosy pleasant ways. I like them because they are so composed and self-sufficient and entirely right in their own eyes; so sure of themselves and the justice of their cause that they never need to repent and are never sorry for anything they have ever done; never want to tell you their troubles and never have any desire to do better. I like them but I have no illusions about them. I like best of all the common cats, the alley breed, who think a family tree is the thing you run up when the airedale is in pursuit! 

The End of the Story

Marcus Stone

Så inleder Nellie McClung sin novell "Cats", från 1930. Som så ofta, både i levande livet och i böcker, så så bara hampar det sig så att bokens jag, och katten Annie Gray råkar varandra — eller hade Annie planerat det? 

About five years ago a little cat just came to us. She walked in with the calm assurance of a paid-in-advance roomer. She was a square-jawed, blunt little cat without one distinguishing feature except her air of confidence. She came in at the front door and walked through to the kitchen and I gathered from her air of self-possession that the Billeting Committee or the Employment Bureau or some other authoritative body had given her our address and asked her to call; and just for a moment I wondered if I had put in a requisition somewhere for a cat. To relieve the embarrassment of the moment, which, however, was all on my side, I offered her a saucer of milk, which she accepted graciously and without haste; and then came and sat on my knee and gave me a careful scrutiny which ended in her jocosely biting my hand and I knew then that all was settled and she considered that my application had been accepted.

Det är inte en berättelse som får mig att skratta högt — men jag läser den småspinnande, och med ett leende på läpparna.
En av mina självpåtagna begränsningar i den här utmaningen, är att inte läsa två noveller av samma författare — jag vill ju vidga mina vyer! Men det skulle inte vara svårt att använda många av Nellies noveller i novellutmaningen, de är ju så bra!

Läs om novellutmaningen hos "Ugglan & boken".

Grattis Lucy!

Lucy Stone 

13 augusti 1818 – 19 oktober 1893

Lucy växte upp i en familj där båda hennes föräldrar arbetade för avskaffande av slaveriet. Men det var en traditionell familj — "det fanns bara en vilja i vår familj, min fars", sade Lucy om sin uppväxt. Hon tyckte att det var djupt orättvist att modern inte tilläts behålla de pengar hon tjänade på sina höns — men senare i livet insåg hon att det var hos traditionen, snarare än hos fadern som felet låg, och det var traditionen som borde förändras.

Redan som barn bestämde hon sig för att förbli ogift, för att ingen skulle bestämma över henne.

Hon fick kämpa för att få studera, vilket var självklart att hennes bröder skulle få göra. Hon bekostade själv sina studier, genom att arbeta som lärare, och upptäckte då att kvinnornas löner var mycket lägre än männens.

Nyss fyllda tjugofem, i augusti 1843, började hon på Oberlin Collegiate Institute i Ohio, det första college i landet som tog emot både kvinnor och svarta elever. Skolan var inte så progressiv som hon föreställt sig, kvinnorna var inte jämställda med de manliga eleverna. 

Från 1851 och tre år framåt bar Lucy enbart reformklädsel, och hade kortklippt hår, för vilket hon hånades. Att hon så småningom återgick till längre kjolar, utan de framstickande byxorna under, berodde på att hon fann det jobbigt med all den uppmärksamhet det genererade. 

Ett referat i Illustrated News, efter ett föredrag som Lucy höll 1853 i New York City, åtföljdes av den här bilden av henne.

Det var också sommaren 1853 som Henry Blackwell började uppvakta Lucy, och försökte förmå henne att gifta sig med honom. Först i november 1854 föll hon till föga och gick med på att gifta sig. Då hade de noggrant hunnit diskutera alla äktenskapets aspekter — även hur en eventuell separation skulle gå till. De ingick en överenskommelse som bland annat gick ut på att Lucy skulle fortsätta att vara ekonomiskt oberoende, att all egendom skulle vara gemensam och att Lucy hade rätt att välja om och när hon ville he barn. Dessutom behöll Lucy sitt efternamn.

Bokus har flera biografier om Lucy, bland annat Sally McMillens "Lucy Stone, an Unapologetic Life" och   Lucy Stone - Influential Women in History.