Lördag med Gutenberg

Journey over all universe in a map, without the expense and fatigue of traveling, without suffering the inconveniences of heat, cold, hunger, and thirst.

                                                                                       Miguel de Cervantes

HAYMAKING at Champex in the middle of July.

Som alltid så här års, börjar det klia i min vandrarfot, trots att mitt landskap är vackert så händer det ofta på min dagliga promenad att jag tänker att så här års borde jag vara i Schweiz, vandra i alperna, njuta av vyerna och floran. Eftersom jag valde att göra mitt enskilda arbete under en semesterresa till Schweiz, då jag tecknade, fotograferade och skrev om de växter jag såg, så blir den här läsningen en veritabel minnestripp till mina tonår.

Därför passade ett av dagens fynd mig precis — även om det spär på min "bortlängtan". 

The Flower-Fields of Alpine Switzerland, An Appreciation and a Plea, painted and written by George Flemwell, 1911.

The PARADISE LILY (Paradisia Liliastrum) near the 

Glacier de Trient about the middle of June.

EARLY JUNE FIELDS beyond Praz de Fort in the Val Ferret, 

backed by the Groupe du Grand Saint-Bernard et du Grand Golliaz.

TROLLIUS EUROPÆUS, the Globe Flower, 

on the cloud-swept fields in early June.

ANEMONE SULPHUREA and GENTIANA EXCISA, 

painted directly in the fields at the end of May.

Bara ett litet smakprov — det finns gott om den här sortens böcker hos Gutenberg, från många länder. Ibland med fotografier men ofta med teckningar eller akvareller.

Men i dag har jag bara ägnat mig åt Schweiz.

LAUSANNE CATHEDRAL FROM MONTBENON

ur

 Lausanne, by Francis Henry Gribble, Illustrated by 

J. Hardwicke Lewis and May Hardwicke Lewis

Evening near Saas-Fee

ur

The Spell of Switzerland, 

by Nathan Haskell Dole

Det är länge sedan jag var i Saas-Fee, då var det en söt liten alpby där biltrafik var förbjuden. Såvitt jag förstår är biltrafik fortfarande förbjuden, men byn är nog inte längre så liten.

THE SCHIAHORN. 

"The chalets are like fairy houses or toys."

ur

PILATUS FROM STANSTAD.

ur

The Lake of Geneva, by Joseph E. Morris

ur

Letters from Switzerland, 

by Samuel Irenæus Prime

Så finns det en hel del barnböcker om och från Schweiz, Johanna Spyris hör kanske till de mer kända, och en av alla "tvillingböcker" utspelar sig i Schweiz, liksom The Overall Boys in Switzerland, by Eulalie Osgood Grover.

She filled two tall mugs with warm milk and piled 

a plate with gingerbread cakes, and set before them

Gutenberg kittlar vandrarfoten

Resor är det bästa sättet att utbilda sig på egen hand.

Karl Julius Weber (1767-1832)

Oj, så många böcker det finns hos Gutenberg, som får mig att vilja packa en ränsel och bege mig ut i världen. Ibland just därför att jag varit på platserna i fråga, och böckerna väcker den latenta längtan att återvända — andra böcker därför att jag aldrig varit där.
Det har väl inte undgått någon, som brukar titta in här, att Schweiz hör till mina favoritländer — i synnerhet dess bergstrakter. Frank Fox bok ”Switzerland”, (från 1914) med illustrationer av okänd person, är nöjsam läsning — i synnerhet hans subjektiva syn på landet och dess innevånare.

The dweller by the shores of the sea or by the riverine plains, setting his feet along a mountain path towards the peaks which go up to meet the sky, ordinarily feels a sense of joy and freedom as he climbs to the higher air. He seems to shake off shackles from his mind and to enter into an enjoyment of life which is less earthly and nearer to the spiritual. His imagination is impressed with the thought that truly he is mounting towards the stars. There is, to aid imagination, a definite corporal effect due to a2 slight change in the nature of the air. A quickening pulse seems to tell of the heart becoming more generous in response to the spirit of the mountains. (sid.2)

Den människan glömmer jag aldrig

Bild från nätet

När jag i går tittade på videoklippet med de handi-kappade människorna, kom jag att tänka på en handikappad kvinna vår familj mötte för länge sen.
Vi var i Schweiz, vänner hade rekommenderat oss att fara till Val di Poschiavo — vänner som visste att vi tyckte om att vandra i bergen. De hade gett oss namnet på ett litet pensionat högt upp i bergen.

Det var sent lidet på eftermiddagen innan vi kom till Poschiavo och började leta oss fram till avtags-vägen som ledde till pensionatet. Vägen blev smalare och smalare, och till sist körde vi i ett par hjulspår på den branta bergssluttningen. Inte ett hus i sikte — ingenting utom den vackra schweiz-iska naturen, och den anade vi mer än såg eftersom det var gråväder och dessutom började skymma. Det var en märklig känsla att köra uppför alpslutt-ningen, och gissa var ”vägen” fanns. Just när vi började fundera på om vi inte skulle vända innan det blev nedmörkt, mötte vi ett par män, som kom gående. Jo då, sa’ den ena mannen, det var bara att fortsätta uppför — det var hans kusin som hade stället. Så vi fortsatte, och kom så småningom fram till ett hus — inte det här, men både huset och naturen såg ut ungefär så. 

Att kalla det ett pensionat, var nog att ta’ i — ett mycket enkelt vandrarhem var nog en bättre benämning. Man kom rakt in i familjens privata kök, vilket var det enda utrymme vi var inne i, förutom ett enkelt kök  en trappa upp, och något som var mest att likna vid en sovsal — ett antal sängar uppställda på loftet. Det fanns varken elektricitet eller vatten och avlopp, dasset låg även det en trappa upp, rakt över gödselsta’n. När vi lagt oss hörde vi mansröster, och trodde först att det var i vårt rum, men det visade sig att de kom från andra sidan av brädväggen — en brädvägg, som var mer att likna vid ett spjälstaket, med cirka fem centi-meter mellan brädorna.
Någon mat hade vi naturligtvis inte med oss, vi hade ju räknat med att hitta ett pensionat, men vi fick köpa grovt bröd, smör och ställets egen ost.

Där i köket där allt umgänge med ägarna försiggick, där satt en äldre kvinna i en skrinda, moster till frun i huset. Hade hon ben, så var de mycket förkrympta, och vi fick veta att hon hade tillbringat hela sitt liv i en skrinda. Det var den sötaste och gladaste lilla gumma man kan tänka sig — tyvärr talade hon bara rätoromanska, vilket ingen i vår familj gör. Men min språkbegåvade mor, kastade sig glatt in i ett samtal på hemmagjord interlingua — en blandning av latin, italienska, spanska och en gnutta franska.  Den lilla tanten blev så lycklig över att kunna tala med mor att rätoromanskan bara forsade ur munnen på henne — vi förstod förvån-ansvärt mycket av vad hon sa’. 

Jag glömmer henne aldrig — men jag tänker också att det inte kan ha varit lätt att sköta henne under de extremt primitiva förhållandena.