Grattis Carl!

I am an idealist. I don't know where 

I'm going but I'm on my way.

                                                  Carl  Sandburg  

Carl August Sandburg  

6 januari 1878 – 22 juli 1967

Det är lätt att uppskatta vad Carl skrev — det är väl inte för inte som han var, och fortfarande är, så populär i U.S.A.. Naturligtvis fanns det de som inte gillade honom och hans poesi — för politiskt tyckte en del, för oakademiskt ansåg andra. Men faktum kvarstår, han fick Pulitzerpriset tre gånger, och blev nominerad som kandidat till Nobelpriset sju gånger — vet inte om någon anna slår det rekordet.

Hans böcker säljer fortfarande bra, vilket väl är anledningen till att bara två av hans böcker finns hos Gutenberg, men fler hittar du hos Internet archive. Men många av hans poem finns tillgängliga på nätet — lättfattliga verser på ett enkelt vardagsspråk. Sök på hans namn så kommer många av dessa sidor upp!

På en sida om honom, läser jag: "Trying to write briefly about Carl Sandburg," said a friend of the poet, "is like trying to picture the Grand Canyon in one black and white snapshot." och kan bara hålla med, därför rekommenderar jag alla nyfikna att själva läsa om honom på nätet!

Den som hängt med här på bloggen i många år, kanske tycker jag upprepar mig, men jag misstänker starkt att vad jag skrev för sju år sedan, fallit ned i glömskans brunn.

• Caboose Thoughts

It's going to come out all right—do you know? 

The sun, the birds, the grass—they know. 

They get along—and we’ll get along.

Some days will be rainy and you will sit waiting 

And the letter you wait for won’t come, 

And I will sit watching the sky tear off gray and gray 

And the letter I wait for won’t come.

There will be ac-ci-dents. 

I know ac-ci-dents are coming. 

Smash-ups, signals wrong, washouts, trestles rotten, 

Red and yellow ac-ci-dents. 

But somehow and somewhere the end of the run 

The train gets put together again 

And the caboose and the green tail lights 

Fade down the right of way like a new white hope.

I never heard a mockingbird in Kentucky 

Spilling its heart in the morning.

I never saw the snow on Chimborazo. 

It’s a high white Mexican hat, I hear. 

 I never had supper with Abe Lincoln. 

Nor a dish of soup with Jim Hill.

But I’ve been around. 

I know some of the boys here who can go a little. 

I know girls good for a burst of speed any time. 

 I heard Williams and Walker Before 

Walker died in the bughouse.

I knew a mandolin player 

Working in a barber shop in an Indiana town, 

And he thought he had a million dollars.

I knew a hotel girl in Des Moines. 

She had eyes; I saw her and said to myself 

The sun rises and the sun sets in her eyes. 

I was her steady and her heart went pit-a-pat. 

We took away the money for a prize waltz at a 

       Brotherhood dance. 

She had eyes; she was safe as the bridge over the 

       Mississippi at Burlington; I married her.

Last summer we took the cushions going west. 

Pike’s Peak is a big old stone, believe me. 

It’s fastened down; something you can count on. 

 It’s going to come out all right—do you know? 

The sun, the birds, the grass—they know. 

They get along—and we’ll get along.

                                   Carl  Sandburg

 

Fire Dreams

(Written to be read aloud, if so be, Thanksgiving Day) 
I remember here by the fire, 
In the flickering reds and saffrons, 
They came in a ramshackle tub, 
Pilgrims in tall hats, 
Pilgrims of iron jaws, 
Drifting by weeks on beaten seas, 
And the random chapters say 
They were glad and sang to God. 

And so 
Since the iron-jawed men sat down 
And said, "Thanks, O God," 
For life and soup and a little less 
Than a hobo handout to-day, 
Since gray winds blew gray patterns of sleet on Plymouth Rock, 
Since the iron-jawed men sang "Thanks, O God," 
You and I, O Child of the West, 
Remember more than ever 
November and the hunter's moon, 
November and the yellow-spotted hills. 

And so 
In the name of the iron-jawed men 
I will stand up and say yes till the finish is come and gone. 
God of all broken hearts, empty hands, sleeping soldiers, 
God of all star-flung beaches of night sky, 
I and my love-child stand up together to-day and sing: "Thanks, O God."
                                                             Carl Sandburg (1918)

Grattis Carl!

Carl Sandburg

6 januari 1878 - 22 juli 1967

Visserligen kom båda Carls föräldrar från Sverige, men som så ofta i den generationen, var föräldrarna måna om att de och barnen skulle bli amerikaner, så snart som möjligt. Carls modersmål var alltså engelska, och  H. L. Mencken sade om Sandburg att han var "indubitably an American in every pulse-beat". 

Han var inte bara poet och journalist, han skrev ett par barnböcker om landet Rootabaga. Böcker där han ville ge amerikanska barn amerikanska sagor, utan kungar och prinsessor. I hans sagor fanns sådant som var välbekant för amerikanska barn: popcorn, skyskrapor och majsfeer.

l

Tre gånger fick han pulitzerpriset, men trots att han var nominerad till nobelpriset flera gånger, fick han det aldrig.

The Two Skyscrapers Who Decided to

Have a Child

Two skyscrapers stood across the street from each other in the Village of Liver-and-Onions. In the daylight when the streets poured full of people buying and selling, these two skyscrapers talked with each other the same as mountains talk.

 Boken med hela sagan hittar du hos Gutenberg.