Old Woman DozingNicolaes Maes, 1632-1693
Nu är den tiden förbi när man frågade varandra om hur barnen mår — nu förhör vi oss om hur föräldrar-na har det.
Så värst mycket handgripligt stöd har vi inte av var-andra, men vi stöttar varandra — och det känns på något sätt gott att veta att vännerna förstår hur vi har det. Själv är jag ju lyckligt lottad, med en mamma, som även om hon inte längre kan gå, är frisk och lika mentalt närvarande som hon alltid har varit. Vi har roligt tillsammans, och hon är fortfarande den första person jag vänder mig till om jag behöver ett gott råd. Och även om mor tycker det är långtråkigt att inte kunna göra mycket annat än att läsa, så konstaterar hon att det är bra mycket bättre att benen lägger av, än att huvudet gör det.
Men jag har förstått att det till stor del tycks vara slumpen som avgör vilken sorts vård och bemötande man får, när man kommer dithän att man behöver samhällets assistans. En del får det så bra som de förtjänar efter ett långt liv, medan andra klumpas ihop och förmodas må på ett visst sätt och ha exakt samma önskemål beträffande mat, underhållning och bemötande.
Jag kommer att tänka på en situation när jag var i tonåren, vår scoutkår hjälpte till på ett äldreboende när de hade basar. Jag blev ombedd att gå till våning två och hämta en tant som satt i matsalen där.
När jag kommer dit visar det sig att tant Ella satt i sin rullstol helt ensam, bortsett från två personer i perso-nalen som förberedde lunchen. Nu var det bara det att tant Ella inte hade någon som helst lust att bli hämtad. Jag försökte locka med att det var så trevligt där nere i samlingssalen — men det gav hon så mycket som flyger och far i. "Nej, jag ska inte ned", sa hon och knep ihop munnen.
Personalen mimade åt mig bakom tant Ellas rygg, att jag skulle ta' rullstolen och gå.
Jag tyckte inte att jag kunde göra det, så jag satte mig ned igen och försökte att övertala tant Ella.
Hon tittade mig stint i ögonen och sa' långsamt och tydligt: "Jag vill inte gå ned, jag har sett grytlappar i hela mitt liv och jag tänker inte gå ned för att titta på fler!"
Till personalens förtet lämnade jag tant Ella vid bordet och gick ensam ned till grytlapparna.
Så värst mycket handgripligt stöd har vi inte av var-andra, men vi stöttar varandra — och det känns på något sätt gott att veta att vännerna förstår hur vi har det. Själv är jag ju lyckligt lottad, med en mamma, som även om hon inte längre kan gå, är frisk och lika mentalt närvarande som hon alltid har varit. Vi har roligt tillsammans, och hon är fortfarande den första person jag vänder mig till om jag behöver ett gott råd. Och även om mor tycker det är långtråkigt att inte kunna göra mycket annat än att läsa, så konstaterar hon att det är bra mycket bättre att benen lägger av, än att huvudet gör det.
Men jag har förstått att det till stor del tycks vara slumpen som avgör vilken sorts vård och bemötande man får, när man kommer dithän att man behöver samhällets assistans. En del får det så bra som de förtjänar efter ett långt liv, medan andra klumpas ihop och förmodas må på ett visst sätt och ha exakt samma önskemål beträffande mat, underhållning och bemötande.
Jag kommer att tänka på en situation när jag var i tonåren, vår scoutkår hjälpte till på ett äldreboende när de hade basar. Jag blev ombedd att gå till våning två och hämta en tant som satt i matsalen där.
När jag kommer dit visar det sig att tant Ella satt i sin rullstol helt ensam, bortsett från två personer i perso-nalen som förberedde lunchen. Nu var det bara det att tant Ella inte hade någon som helst lust att bli hämtad. Jag försökte locka med att det var så trevligt där nere i samlingssalen — men det gav hon så mycket som flyger och far i. "Nej, jag ska inte ned", sa hon och knep ihop munnen.
Personalen mimade åt mig bakom tant Ellas rygg, att jag skulle ta' rullstolen och gå.
Jag tyckte inte att jag kunde göra det, så jag satte mig ned igen och försökte att övertala tant Ella.
Hon tittade mig stint i ögonen och sa' långsamt och tydligt: "Jag vill inte gå ned, jag har sett grytlappar i hela mitt liv och jag tänker inte gå ned för att titta på fler!"
Till personalens förtet lämnade jag tant Ella vid bordet och gick ensam ned till grytlapparna.
