Till långsamhetens lov

dröngöt

sölkorv, trögmåns, slowcoach och en 

läsvärd bok.

Promenade des Enfants 

Timoleon Marie Lobrichon

fast riktig så här länge sedan var det inte 

Det händer ibland att jag plötsligt minns första gången jag hörde ett visst ord, som den dagen vi barn från barnkrubban kom gående i krokodil, Borgmästargatan ned. Förmodligen hade vi varit i Vitabergsparken och lekt, och var nu på väg tillbaka till barnkrubban på Folkungagatan. En av tanterna vände sig om och uppmanade oss sölkorvar att raska på. Antagligen var ordet sölkorv nytt för de flesta av oss, för jag minns att det uppstod jubel i ledet — vi fnissade och kallade varandra för sölkorvar. 

Häromdagen började jag fundera på synonymer till ordet, men kom bara på såskopp, men det finns säkert flera. Vad jag inte visste förrän jag konsulterade SAOB är att det faktiskt finns en korv som heter sölkorv, eller fanns är kanske mer korrekt:

SÖLKORV, sbst.2 (sbst.1, se söla ssgr), r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest.

Etymologi

[sv. dial. (Bohusl.) sölkorv, om olika slags gryn- l. blodkorv; ssg med KORV; förleden av ovisst ursprung]

(†) om korv beredd av gryn o. en blandning av blod l. hackade inälvor, korv gjord på slaktrester. Oxaslagt med sölkorf och gåsaslagt med svartsoppa.  

Jag visste inte heller att det fanns ytterligare ett par nedsättande betydelser av ordet:

1) (†) till 2, om smutsig person. (1749).

2) (†) till 5, om drinkare. (1749).

3) (vard.) till 6: nedsättande: sölig person; jfr -kolv, -måns.  

Det här inlägget blev liggandes oavslutat för över en månad sedan varefter jag stötte på det underbara ordet "slowcoach" i en engelsk bok, och tänkte att här var ännu ett ord att fördjupa sig i:

informal Brit a person who moves, acts, or works slowly. US and Canadian equivalent: slowpoke.

Men jag hade inte mycket mer än tänkt tanken så snubblade jag över illustrationer till en barnbok vid namn"The Slowcoach, av E. V. Lucas.

Scene from The Slowcoach

Edward Verrall Lucas 

illustrator Mary V. Wheelhouse

 

Visst hade jag sett illustrationerna (som inte alltid stämmer med bokens text) tidigare men inte reflekterat över bokens intressanta titel. Nu lyckades jag hitta den näst intill bortglömda boken på nätet och kunde ladda ned den för att senare läsa på min balkong. 

Jag hade inga stora förhoppningar om att det skulle vara en läsvärd bok, för jag hade sett en del ljumma och mindre smickrande kommentarer om den. Kanske ska man man tillhöra det äldre gardet, som är uppvuxen med böcker som inte hade samma höga tempo och inte var lika rafflande som dagens utbud av böcker och film för barn och ungdomar, om man ska uppskatta den här boken. För jag uppskattade den verkligen, det visade sig vara ännu en bok som fångade mig helt.

Bokens huvudpersoner är som så ofta i engelska böcker barn i en engelsk medelklassfamilj — kanske ska jag säga övre medelklass, för familjen är utrustad med både trädgårdsmästare, kokerska och pigor.

De här barnen får plötsligt en vagn (coach) från en okänd givare. En vagn inredd med allt man behöver för att kunna kuska runt på landsbygden — allt utom en häst vill säga, vilket en vän till familjen köper åt dem. Så beger dig sig av, med trädgårdsmästaren som kusk, på en sävlig två veckors tur. Eftersom vagnen är tung, så får bara ett eller två barn åt gången åka med, medan de andra går. Så i praktiken är det ju en fotvandring de gör, och det hinner hända en hel del under resans gång. Det roliga är (bland mycket annat) att man kan följa dem på en karta, för alla platser och historiska minnesmärken går att slå upp.

The Gnomobile — A Gnice, Gnew Gnarrative with Gnonsense, but Gnothing Gnaught

Det är svårt att föreställa sig hur stora redwood träden är,

så jag har snott den här bilden från bloggen "The Wandering Daughter"

Det är lycka att upptäcka att en bok som inte funnits på nätet tidigare, nu finns där! De som brukar besöka mig har nog inte undgått att höra mig tjata om Upton Sinclairs barnbok "The Gnomobile" från 1936. Det är så länge sedan jag läste boken att jag bara hade ett vagt begrepp vad den handlade om — men jag mindes att jag tyckte mycket om den, och nu när jag läst om den kan jag bara konstatera att jag fortfarande gör det.

Upton Sinclair besökte "Redwood National Park" i norra Kalifornien 1936, och fick då idén till den här boken. Upton var socialist och engagerad i sociala frågor och hade i sina böcker tagit upp missförhållandena som rådde på många stora arbetsplatser, och efter att nu ha läst om den här boken är jag böjd att kalla honom för trädkramare.

Den här e-boken har originalupplagans illustrationer

av John O'Hara Cosgrave

Berättelsen börjar i Redwood National Park där Elizabeth blir vän med Bobo, en gnome. Det visar sig att det bara finns två gnomer i parken, alla de andra har utrotats eftersom människorna skövlar redwoodskogarna. Elizabeth och hennes unge morbror Rodney erbjuder sig att ta med sig gnomerna på en resa österut för att se om de kan hitta fler gnomer, Den äldre av de två är först misstänksam och säger:

Glogo does not want to meet the big people who kill trees. "'A tree has no tongue with which to make words. A tree speaks in actions. If you love it and live with it, its spirit becomes one with yours and you understand it, and hate the madmen who murder it.'"

Resan blir bitvis spännande men slutar lyckligt, och Elizabeth säger:
“When I grow up, I’m going to help to save the forests, and have them all full of lovely little gnomes again!”