Förlorad för världen

Irene Reading on a Chesterfield  

Rowland Wheelwright

 

Jag avser att tillbringa dagen på min imaginära lojebänk, ätandes imaginära praliner under livlig samvaro med Lord och Lady Peter. Få saker kan muntra upp mig så snabbt som Lord Peters pladder, med ord som  frabjous och Brobdingnagian. Det skulle vara Bunters oklanderliga uppförande och högtravande språk då: "May I respectfully inquire," asked Bunter, drawing up an obedient chair, "how your lordship comes to know about that?"

Jag har alltså, helt oplanerat, börjat läsa "Busman's Honeymoon" (som om min läsning någonsin vore planerad!). Jag har säkert läst den ett par tre gånger tidigare, minns en del av den, men inte allt. Jag minns att jag slagit upp vissa ord och uttryck, men minns inte exakt hur ordet ska användas eller varifrån uttrycket stammar.

Men Mr. Puffett och alla hans tröjor minns jag, och fnissar ändå lika mycket, varje gång jag läser om honom.

Still Life with Tea & Books  

Suzanne O'Callaghan  

Naturligtvis har jag en tekopp inom räckhåll.

Helgläsning

Irene Reading on a Chesterfield  

Rowland Wheelwright

En bok med den passande titeln Nyårsafton tyckte jag var lämplig lektyr så här års. Den skrevs 1848 av den finlandssvenska författarinnan Charlotta Falkman. 

Det är en bok för dem, som liksom jag, gör dubbla bakåtsaltomortaler* i pur glädje över språket, och de nya ord jag får lära mig. Dessutom ger boken en inblick i det borgerliga hemlivet i mitten av 1800-talet — om ståndshögfärd, illvilja och godhet. Allt är svart eller vitt, men lämnar åt läsaren att döma personernas handlingar.

Boken tar sin början i slutet av november, och vi får följa huvudpersonen Ida, när hon besöker sina rika släktingar, året ut.

En bok jag rekommenderar till alla som har dille på ord och gamla seder.

Liksom i Sverige kastades julklapparna in — i alla fall i familjer där man hade betjänter:

"Musikantemas bortgång var signalen för julklapparnes inkastande, ty "i sitt hus" ville ej öfverstlöjtnanten att detta "oväsende" skulle förstöra måltidsron. Han, i likhet med många andra husfäder, ansåg seden att gifva julklapper, och i följe deraf hela julafton, för ett af dessa nödvändiga "onera", som, uppburne af opionen och traditionen, ej kunna bortskaffas.

Det ena paketet indansade efter det andra, mera bräckliga saker inskötos genom den halföppna dörren af en i tamburen posterad betjent. Den som erhöll något, blef genast omringad af de andra, antingen af verklig eller lådsad nyfikenhet."

*om sådana finns, annars har jag uppfunnit dem