Violin ConcertDet var gästernas afton på det lilla pensionatet. Det fanns förvånansvärt många talangfulla gäster där — några av dem professionella musiker och skådespelare.
Förekommer det gästernas afton nu för tiden? Undrar om den sortens underhållning skulle uppskattas i dag.
Visst förekom det en del mindre lyckade framträdande, det kan ju bli lite roliga timmen över det hela, men jag hörde aldrig något nedsättande sägas.
Just den här kvällen minns jag bara ett enda nummer — en gåta — och den tyckte jag var jätterolig.
Assar, en pensionerad herre, i det närmaste två meter lång och därtill gänglig, lade sig på mage över ett rätt litet och lågt soffbord. Som rekvisita hade han en korg med kaffekoppar, skedar och servetter, de började han nu ställa upp under bordet.
Ingen kom på svaret, så efter en stund fick kvällens konferencier tala om att tablån föreställde ”man över bord dukar under”.
En av alla dessa oförutsägbara associationer, som min hjärna levererade när jag började fundera på hur man dukade bord förr och nu. För liksom med det mesta här i världen, går det mode även i dukning.
”Att väl dekorera bordet är numera en hudvudsak vid en festlig middag eller supé. Ja, till och med i hvardagslag ser man gärna, att någon blomsterdekorationer pryder bordet.
Bordets prydande är ett studium, som värdinnan med förkärlek ägnar sig åt, och hon nedlägger ibland därpå lika mycket kostnad som på själfva festmåltiden.”
Detta kan jag läsa i ”Husmoderns Bok”, mitt exemplar trycktes 1907, och är ”den 14:e omarbetade och moderniserade upplagan”, längre ned på sidan läser jag:
”Det är nu en modesak att hålla bordets dekorering i en bestämd färg; t. ex. Så att blommor, ljusskärmar, servis m. m. öfverstämma.”
Vidare läser jag:
”Lyckligtvis är nu bordlöparnas tid förbi.”
och här talar man inte om dagens mästerverk från första vävkursen, nej, skulle man nödvändigtvis ha en löpare ”bör den helst vara helhvit med hvitt broderi” — och den lades ovanpå damastduken.
Namnsdag 1902
I otaliga romaner kan man läsa om hur husets dotter, naturligtvis iklädd vit muslinklänning, stod för bordsdekorationen. Ofta började scenen med att hon kommer in från trädgården, med famnen full av blommor, ung man ser henne för första gången och blir blixtförälskad. Inte behövde man gå på krogen för att hitta sin tillkommande.
Efter andra världskriget fick husmodern klara av mycket av hushållsarbetet på egen hand — möjligtvis med hjälp av ett hembi. Många började sköta sin egen tvätt, eller också lämnade man bort den, och fick roa sig med att räkna tvätt och skriva tvättlistor. Inte konstigt om man då började använda tabletter, för till att helt vara utan duktyg, var steget i längsta laget.
I ”Märthaskolans handbok i sömnad, stickning, virkning, vävning m. m” från 1941 kunde man läsa om underlägg, ”en liten duk (avsedd att ligga under kuvert).(Underläggen) brukar man i dagligt tal kalla tabletter, och de äro verkligen mycket praktiska då de spara tvätt.”
Kork, bast, plast, hemvävda, broderade, eller i lappteknik, tror inte att det finns många tekniker och material som inte använts till tabletter. Själv skulle jag säkert kunna bjuda en busslast med gäster på en måltid framdukad på husets tabletter.
Tre av dem är dessa 50-tals linnetabletter. Jag gillar dem, även om de är alldeles för sladdriga för att vara ändamålsenliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar