Högre studier

och vad de gav.

Hvar finns friden?

Säg, var finner människan friden?

Bor den uti glädjens rus?

Nej, det flyktar snabbt som tiden,

Släckes ut med festens ljus.

Finnes friden uti natten,

När sig månen speglar mild

I den tysta insjöns vatten,

Utaf friden sjelf en bild?

Nej, då kommer drömmens skara,

Gycklande med qval och tröst,

För att fjerran åter fara,

När den sårat har ditt bröst.

Friden finns blott då man känner

Hjerta varmt mot hjerta slå;

Friden bor bland trogna vänner,

Som ens inre väl förstå.

            af C.

Varje gång jag har ett ärende till mina lyrikhyllor, passar jag på att se ut en bokrygg jag inte kan identifiera, och ta’ med mig den ned.

I dag fick jag med mig en tunn bok, med sliten rygg, där pärmen nästan lossnat från inlagan.

”Smärre Dikter af C.”, läser jag, och med hjälp av ett förstoringsglas ser jag att boken är tryckt i Stockholm 1865.

Men det framgår inte vem C var, så jag beger mig ut på det motspänstiga nätet.

Ett par exemplar finns att köpa antikvariskt, det ena till det facila priset av 3800 kronor. Den boken har en dedikation:

»Till Dardel från den gamle bekante vännen Carl».

Men det framgår inte om C är författaren — men med tanke på att det finns en kunglig krona på titelbladet, så googlar jag på Karl XV, och lär mig att han både målade och diktade — bland annat den här diktsamlingen.

Fortsätter jag min vandring på nätet så bekräftas min misstanke att författaren var Karl XV.

Bland annat genom en anmälan av ”Smärre dikter”, där det visserligen inte står uttalat att kungen är poeten, men anmälaren tycks ta för givet att alla vet vem den noble författaren är. Men du store tid så många vackra ord som här staplas på varandra — det kan inte vara helt enkelt att ge ett omdöme om något som rikets konung skrivit.

Så här inleds anmälan:

Smärre Dikter af C. Stockholm 1865. 

Den vackra lilla bok. som vi här anmäla, utgör ett nytt, och vi vilja tillägga: hittills det skönaste blad, som den för alla välkända signaturen C. inom kort tiderymd inflätat i sin författareäras krans. Hvar och en, som här gör bekantskap med dessa "Smärre Dikter", skall med oss erkänna, att förf. är lyckligare, när han, gripen af ögonblickets ingifvelse, skänker oss i raska drag och i en oftast lycklig form den lifliga bild, som för stunden fyller honom med en sannt poetiskt stämning, än när han befinner sig inför en större och mera omfattande uppgift, hvars episka bredd icke tilllåter den att uppfattas och återgifvas i ett enda ögonblick af glödande produktionsifver. 

Vill du läsa resten hittar du hela texten hos Runeberg.