Adventsläsning

 'Edith' 

Elizabeth Pijpers (1886-1963)

Jag har alltid gillat noveller — men under novellutmaningarna insåg jag hur mycket jag uppskattar dem. Det är ju perfekt läsning när man inte har tid eller ork att plöja igenom en hel bok. Ett bra sätt att närma sig en ny författare är det också — en novell brukar vara lagom lång för att man ska veta om det är en författare man vill läsa mer av.

En författare som gett mig mersmak är Beatrice Harraden (1864–1936) — en för mig tämligen ny bekantskap. Jag hittade, och läste henne i våras, för novellutmaningen, och bestämde mig då för att återvända till henne. Beatrice var välutbildad och kom så småningom  att engagera sig i kvinnosaksfrågor. Hon gick med i Tax Resistance League och vägrade att betala skatt förrän hon fick rösträtt. 

Även i Sverige tycks hon ha varit välkänd, i juni 1903 hade Idun en läsvärd artikel om henne, som började:

DET FINNS väl knappast någon bland Iduns läsare och läsarinnor, för hvilken Beatrice Harradens namn är främmande. Alla hafva vi läst och blifvit hänförda af hennes »Skepp, som mötas i natten», så olik de vanliga engelska romanerna, och jag tror, att jag går mångas önskan till mötes, då jag här lämnar några närmare upplysningar om en af Englands populäraste författarinnor.

Det är en mycket positiv artikel som sjunger författarens lov, och just därför blir det lite lustigt när det mitt i all lovsång står: "Dock finns ingenting af modärn blåstrumpa hos henne, därtill är hon för behaglig, för medfödt graciös."

Artikeln är undertecknad S. Söderhjelm — den enda Söderhjelm jag känner till är Alma — kanske en nära släkting?

Både Gutenberg och Internet Archive har böcker av Beatrice, jag väljer slumpmässigt novellsamlingen "A Bird of Passage and Other Stories" från 1890, och fångas redan i titelnovellen, med samma namn som boken. Det jag uppskattar är att jag inte förstår vad som kommer att hända — och naturligtvis gillar jag de små kvinnovänliga kommentarerna, som när huvudpersonen säger: "As I have neither a husband nor a brother to support, I have chosen less wealth, and more leisure to enjoy all the loveliness of life!"

Novellens huvudperson, en unga kvinnan visar sig vara pianostämmare vilket en medsyster finner upprörande: "Really it is quite abominable how women thrust themselves into every profession," she remarked in her masculine voice. "It is so unfeminine, so unseemly."

There was nothing of the feminine about Miss Blake: her horse-cloth dress, her waistcoat and high collar, and her billy-cock hat were of the masculine genus; even her nerves could not be called feminine, since we learn from two or three doctors (taken off their guard) that nerves are neither feminine nor masculine, but common.

Jag är glad att jag hittade artikeln i Idun, för där framgår det att, precis som jag misstänkte, Beatrice var mycket musikalisk, och kunde mycket om musik. 

En kväll spelar novellens huvudpersonen musik av Schumann:

"And now my favorite piece of all," she said; and she at once began the Second Novellette, the finest of the eight, but seldom played in public.