Grattis Edwin!

Ballade by the Fire

     Slowly I smoke and hug my knee,

      The while a witless masquerade

     Of things that only children see

      Floats in a mist of light and shade:

      They pass, a flimsy cavalcade,

     And with a weak, remindful glow,

      The falling embers break and fade,

     As one by one the phantoms go.

     Then, with a melancholy glee

      To think where once my fancy strayed,

     I muse on what the years may be

      Whose coming tales are all unsaid,

      Till tongs and shovel, snugly laid

     Within their shadowed niches, grow

      By grim degrees to pick and spade,

     As one by one the phantoms go.

     But then, what though the mystic Three

      Around me ply their merry trade? —

     And Charon soon may carry me

      Across the gloomy Stygian glade? —

      Be up, my soul! nor be afraid

     Of what some unborn year may show;

      But mind your human debts are paid,

     As one by one the phantoms go.

         ENVOY

     Life is the game that must be played:

      This truth at least, good friend, we know;

     So live and laugh, nor be dismayed

      As one by one the phantoms go.

Skymningsglöden

Björn Ahlgrensson

 

En missanpassad idealist har han kallats, Edwin Arlington Robinson. En poet som kallade sin barndom olycklig — kanske var den kärlekslös eftersom hans mamma önskat sig en flicka och blev så besviken när Edwin föddes, att hon inte ens kunde tänka ut ett pojknamn åt sitt barn. Det fick andra göra.

Barndomsvänner har berätat att Edwin redan som barn var fascinerad av ord, och samlade på dem. I tjugoårsåldern insåg han att poesin hade honom i sitt våld, och senare i livet sa han "“It must have been the year 1889 when I realized finally — that I was doomed, or elected, or sentenced for life, to the writing of poetry. There was nothing else that interested me.” 

Tre gånger erhöll han Pulitzer priset och fyra gånger nominerades han till Nobelpriset i litteratur.

Edwin Arlington Robinson 

22 december 1869 – 6 april 1935

Insåg, när jag läste dikten ovan, att ordet envoy måste ha fler betydelser än envoyé, och ett besök hos "The Free Dictionary" lär mig att det även är en litterär term:

1. A short closing stanza in certain verse forms, such as the ballade or sestina, dedicating the poem to a patron orsummarizing its main ideas.

2. The concluding portion of a prose work or a play.