Adventsbak

 Den är väl begagnad, fasters receptbok (en av dem). Jag tittar i den med ojämna mellanrum, och tänker varje gång att jag borde prova flera av recepten. Men det stannar vid tanken — för först ska rätt ingredienser inhandlas, så ska husligheten ta vid en dag med rätt mängd lust och energi — och sedan ska det lagade ätas upp. Ofta faller planen på det senare — om jag äter en tårtbit, vad gör jag sedan med resten av tårtan?

 Den där konfekten tror jag nog att jag kan klara mig utan — då ser kardemummakakan godare ut.
Och jag är säker på att jag inte kommer att sticka herrstrumpor efter något av de beskrivningar som smugit sig in mellan "Helenabakelser" och "Jansson à la Russe".
Då är det mer frestande att försöka sig på "Jungfru Årbergs plåster".

Junfru Årbergs plåster

2 lod tjock terpentin

2 lod bocktalg

2 lod vax

1 jungfru bomolja

2 lod galmeja

Beredning: Alla de flytande ämnena slås i en stenpanna, och då de koka islås galmejan varefter plåstret får koka ett par minuter.

Plåstret röres väl tills de kallnat.

Så här säger NE om

plåster (medeltidslat. plaʹstrum ’plåster’, av likabetydande senlat. emplaʹstrum, av grekiska eʹmplastron, av emplaʹssō ’smörja in’, ’stryka på’), självhäftande förband. Plåster används som skydd vid smärre sår och skador i huden. Depåplåster innehåller ett verksamt ämne (läkemedel) som avges i långsam takt och som tränger genom huden för att tas upp i blodbanan, t.ex. glycerylnitrat mot kärlkramp i hjärtat, skopolamin mot rörelsesjuka, nikotin vid rökavvänjning.

Ursprungligen och ännu vid 1900-talets början var plåster ett läkemedel för utvärtes bruk som vid kroppstemperatur blev så klibbigt att det fäste sig vid huden. Sådana plåster såldes i fingertjocka stänger – bestående av bl.a. blyoxid och olivolja – av vilka man bröt av och värmde en lagom stor bit. Ett på tyg utbrett plåster kallades förr ”tela”. Ett dragplåster innebar sedan 1500-talet ett ”dragmedel” som lades på t.ex. bölder och furunklar för att ”dra ut varet”. Det åstadkom en ytlig varhärd, genom vilken den djupare (i bästa fall) kunde tömmas. Till samma typ av medicinsk terapi hörde läggandet av ”fontanell” (ett sår som hölls öppet med en gul, torkad ärta – ”fontanell­ärta” – som lades i såret för att det inte skulle läkas), läggandet av ”hank” (en linneremsa genom ett hudveck) och moxa, dvs. brännandet av ett hål i vävnaden över t.ex. en böld.

Författare: Lars Boreus

För flera år sedan när jag var med i ett slags receptutbyte bland bloggare, bakade jag faktiskt "Ragnhilds franska korintbröd", men inte förrän häromdagen har jag provat ännu ett av fasters recept. Något som hon kallade för chokladbiskvier, men som skiljer sig en aning från vad vi nu för tiden kallar chokladbiskvier. Men de var lättgjorda och goda, så det är möjligt att jag kommer att reprisera dem i en avlägsen framtid.
De engelska pepparkakorna lockar mig en aning — men bara en aning.