Räddad

av en hisklig rosett, och uppskjutardjävulen.

 Ända sedan i våras har den här för länge sedan vissna blomstergruppen stått vid komposten — i väntan på att jag skulle avlägsna den förfärliga rosetten. Nu, sent om sider när jag började plocka vinterstäda trädgården, då upptäcker jag att två lökar tänkt sig ett bättre öde än komposten.

 De är förresten inte ensamma om sin starka framtidstro, till och med på den hängiga och slemmiga krassen trotsar två små blad hösten (kanske är det ålandssisun som gör sig påmind). Luktärten gömde några knoppar bakom grönskan, och efter första frosten slog det ut ett par blommor. Nu har jag tagit in ett par knoppar,  tillsammans med några videkissar, för att se om de orkar kämpa vidare.

De små penséerna ger inte heller upp så lätt — även de gör som odlaren.

För att inte tala om silverplister (plistret?), det ger aldrig upp, blommar från maj, och ända tills en hård frost knäcker den — i för att inte tala om hur villigt den sprider sig.

Det är inte alla dagar som jag ger mig ut i gråvädret, med en sång på läpparna, men väl ute är det välgörande vackert och fridfullt. 

 Och visst är det omtänksamt att ställa ut en pall, för gamla tanter som behöver vila sina trötta ben.

Väl hemma är det skönt att brygga en kopp te, och återvända till bokhögarna.