I don't care if she is a tape dispenser, I love her
Det var i alla fall vad Jacques Toussaint Benoit trodde. Animalisk magnetism var redan en gammal tanke, men Jacques Toussaint Benoit och hans kollega Monsieur Biat-Chretien dammade av och piffade upp tanken.
Och tanken var att sedan två sniglar parat sig, skulle de stå i evig kontakt med varandra genom telepati — även om den ena flyttades till andra sidan klotet.
För ändamålet byggdes en apparat som kom att kallas en "pasilalinic-sympathetic compass". Den lär ha bestått av två lådor, varje låda innehållande en stor skiva med 24 fördjupningar — i varje fördjupning fanns ett stycke tyg indränkt i kopparsulfat, och på detta tygstycke var en snigel fastlimmad (låter som ett fall för djurskyddet), och varje snigel var tilldelad en bokstav i alfabetet.
Tanken var att dessa lådor skulle skiljas åt, hur långt som helst, och sniglarna som efter parningen åtskilts skulle kunna sända telepatiska signaler till varandra. Så när en människa petade på snigeln som låg på, låt säga bokstaven A, så skulle dess äkta hälft i den andra lådan reagera.
Jacques Toussaint Benoit lyckades hitta en man vid namn Monsieur Triat, som trodde på hans idé och finanserade projektet. Den 2 oktober 1851, förevisade Jacques och hans medhjälpare, telegrafen för Monsieur Triat. Då stod de två lådorna i samma rum och Jacques vandrade emellan dem.
Trots att en journalist, som även var god vän till Jacques, hade skrivit en positiv artikel om händelsen så var Monsieur Triat inte helt övertygad, utan bad om ännu en förevisning — under striktare förhållanden. Jacques samtyckte, men när dagen för testet kom, hade han schappat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar