Mer Helena

Med risk för att verka tjatig, tänker jag ännu en gång säga hur praktiskt det är att ha datorn till hands när man läser — i synnerhet när böckerna inte är pinfärska, och författarna tämligen okända — såvida inte datorn tröttnar på mig och mina utflykter på nätet, så finns ju det mesta jag inte vet, att hämta där. (Ja, det finns ju faktiskt där också när datorn strejkar). Som när jag hittar den här meningen i "Katten från Siena":

"När det blir kallt, kommer den [katten] alldeles nära den plats, där jag sitter och arbetar, och har jag en scaldino, då kryper den så tätt intill den som möjligt."

En snabb sväng på nätet lär mig att en scaldino är en liten värmekälla. Det finns ett otal olika modeller, sådana som ser ut som lådorna med plats för glödande kol, som man satte fötterna på när man reste med häst och vagn, till den här fiffiga modellen som värmer upp sängen. Bilden hittade jag hos "Marie Antoinette Interiors", där du kan läsa mer om dessa små värmekällor.

Jag kan inte få Helena ur tankarna, så när jag lyckas svepa ner fyra blomkrukor på golvet, ger jag så mycket som flyger och far i min välplanerade dag och ägnar mig helt åt henne.

Jag har redan läst mig till att hon var involverad i kvinnofrågor, så jag tyckte att hennes novellsamling "Qvinnoöden" från 1888, var en bra startpunkt — och jag blev inte besviken. I titelnovellen tecknar hon trovärdigt tre olika män — alla tre med fler dåliga, än goda sidor. 

Hon tog en blomkruka med en nyutslagen hyacint 
och förde den tätt intill Ninas näsa. »Ha vi det inte 
förträffligt? — När jag sitter här i min lycka, så 
tänker jag verkligen med deltagande på alla stackars, 
gifta fruar, som nu gå och dras med sina herrar 
och män!» 
»Tror du då, att det inte fins några gifta 
menniskor, som äro lyckliga?» frågade Nina.

»Jag vet inte», svarade fru Hilda och vände sitt 
broderi för att bese det på nära håll. »Jo, männen, 
männen äro naturligtvis utmärkt lyckliga, eller borde 
vara det. De kunna minsann vara det, som ofta få 
sådana söta, präktiga fruar, som de kunna roa sig 
med att gå och gräla på, — men fruarna!–––––––Ja, 
har du någonsin sett en lycklig hustru?» 
»Jag vet inte», svarade Nina dröjande och tänkte 
efter. 
»Nej, det har du inte! Annars skulle du genast 
minnas ett så märkvärdigt undantag! 

I sanningens namn har även novellens kvinnor mindre goda sidor, och de är alla komplicerade personer.

Kan inte låta bli att undra över hur boken blev mottagen, då för 127 år sedan. Nina, huvudpersonen, inser redan på bröllopsresan att resonemangspartiet inte skulle bli vad hon hade tänkt sig, och förvägrar maken hans äktenskapliga rättigheter.

Även språkligt bjuder den på intressanta ord och stavningar — man höll till exempel stenhårt på regeln att inte dubbelteckna om det innebar tre konsonanter i följd, som hälde, stälde och damtrasa.

Nu tänker jag fortsätta med hennes "I kvinnofrågan" från 1896, den innehåller två texter, "Embetet att vara husmor" och "Kvinnans kallelse". Det är inte omöjligt att ni får höra mer om Helena — hav tålamod!